Tidskriften PsykoterapiTillbaka till Psykoterapicentrum 

Tidskriften psykoterapi            Tidigare nummer            Artikelregister            Artiklar i fulltext            Psykoterapicentrum

Förlorat förstånd i form av vanvett
och vansinne – en existentiell möjlighet
för människan

Hans Kaatari

Vanföreställningar och hallucinationer måste sägas vara de främsta sinnebilderna av psykotiska manifestationer, varför de följaktligen är två av de så kallade kärnsymtomen vid schizofreni. I det psykiat- riska klassifikationssystemet DSM-5 implicerar vanföreställningar eller hallucinationer under längre tid än ett dygn en psykosdiagnos − om inte annan, diagnosen kortvarig psykos. Om vi får tro sjukdomsretoriken i DSM-5, är sådana psykotiska fenomen mer eller mindre rent definitionsmässigt ett medicinskt tillstånd (American Psychiatric Association, 2013, 2013/2014). Avsikten med föreliggande text är att visa att mänskligt varande är konstituerat på så vis att det i sin själva grundval inrymmer vanföreställningar och hallucinationer som en existentiell möjlighet, varför dessa inte i sig själva kan anses vara de sjukdomstillstånd som psykiatrins medikaliserande språk − ”förnuftets monolog rörande galenskapen”, enligt en elegant formulering hos Foucault (1972/2010, s. 32) − vill göra gällande.

Att vara människa

Ett liv som människa kan milt sagt vara en utmaning; ”[…] att leva är den svåraste konsten av alla”, skriver Karl Ove Knausgård (2013/2015, s. 228) i sin essäsamling Själens Amerika. Varför kan det vara förenat med sådana svårigheter att vara människa? Det grundar sig i att människokroppen under sin evolution har utrustats med en språkligt funderad subjektivitet som har blivit alltmer sofistikerad; kort sagt: vi är ”minded bodies”. Människan är därför inte rätt och slätt ett varande i mängden av övriga varanden. Hon är inte enbart något i sig självt, som till exempel en sten eller ett bord är, utan karakteriseras istället av att vara − som Heidegger (1927/2014) formulerar det – på ontologiskt vis. Detta innebär att människan i kraft av sin subjektivitet förhåller sig − mer eller mindre uttryckligt − förstående till olika varanden och deras beskaffenhet, inklusive det egna varandet och dess karaktär av att vara just förstående. Hon är helt enkelt ”[…] a being which understands being” (Ricoeur, 1975/2002, s. 54), varför hur en människa är beskaffad på inget sätt är oavhängig hennes förståelse. Förståelsen av vad olika fenomen är – även av vad hon själv är, eller kanske snarare av vem hon själv är, och som innefattar hennes egen förståelse – är tvärtom en i sig själv inneboende del av hennes beskaffenhet. I så måtto är en människa sin egen självförstående skapelse.

Hur är då detta mänskliga förstående möjligt, hur går det närmare till? Med utgångspunkt hos Heidegger och hans existential-ontologiska analys av mänskligt varande i Vara och tid kan vi säga att meningsgivande har en före- och såsom-struktur, där mening är ”i-riktning- mot-vad” (Heidegger, 1927/2014, s. 176) något i upplåten förståelse låter sig betydas (be-tydas). Den i sin särskilda befintlighet (kontext) på ena eller andra sättet alltid känslomässigt stämda människokroppen inbegriper ett primärt förstående, vilket utgör den förelöpande grundvalen för en mer explicit uttalad förståelse i utläggningen och som är liktydig med att något uttyds eller tolkas såsom något. Innan jag kan artikulera min förståelse av ”något såsom något” (Heidegger, s. 173), har jag således primärt förstått det med förankring i mitt känslomässiga gensvar. Heidegger (s. 173) förklarar: ”Förståendets utveckling kallar vi utläggning. I denna tillägnar sig förståendet på förstående vis sitt förstådda.” I artikulationen av min förståelse i utläggningen begripliggör jag mer uttryckligt vad jag redan outtalat har förstått med grund i hur min kropp känslomässigt är stämd, skulle vi förtydligande kunna säga. I det här sammanhanget kan det också vara på sin plats att framhålla att självförståelse är innefattad inte enbart i det uttalade förståendet, utan även det outtalade förståendet innehåller en form av sådan, baserad i förståelse att egna upplevelser är ens egna upplevelser.

Av ovanstående kan det verka som att meningens före-struktur enkelriktat bestämmer dess såsom-struktur, något som dock är totalt missvisande. Tvärtom är de dialektiskt förbundna, vilket innebär att de såväl förutsätter som omvandlas i varandra. Ett litet exempel kan förhoppningsvis vara klargörande. När jag som 4-5-åring exponerades för lukten av surströmming för första gången, enligt vad jag själv kan erinra mig, reagerade jag med en sådan våldsam avsmak att mina föräldrar inte visste någon annan råd än att låta mig äta annan mat i ett helt annat rum för mig själv. Vi ser här hur meningens före, affekten avsmak, ligger till grund för att kunna artikulera surströmmingslukt såsom ”vidrig, äcklig”. Men en norrbottnisk uppväxt kan göra mycket, den kan göra svart till vitt. Numera vattnas det i munnen på mig då jag känner doften av surströmming. Den genom socialisation förmedlade meningens såsom, kanske något i stil med ”läcker festmat”, har under årens gång omvandlat dess före från affekten avsmak till sin motsats. Utläggning av mening förutsätter således att den redan är upplåten för primärt förstående, liksom att i denna upplåtenhet omvänt redan är implicerad en särskild utläggbarhet. Lika mycket som meningens såsom bär på avtryck av dess före, lika mycket är meningens före strukturerad av dess såsom – eller, för att göra en parafras av en av Lacans berömda maximer om det omedvetna, att den är strukturerad som ett språk.

Att förlora förståndet

Om en människa i kraft av sin subjektivitet i viss mån är sin egen självförstående skapelse, har samtidigt denna skapelse tveklöst något bräckligt och undflyende över sig. Som framgår av exemplet ovan befinner sig förståelsen aldrig så att säga på det rena hälleberget, utan den principiella möjligheten av en annan förståelse finns alltid. Som självförstående är vi människor därför inte identiska med vår förståelse av oss själva. Eriksson (2016) talar om detta som en spricka i den mänskliga existensen; en spricka som ångesten uppenbarar och i vilken ett gnagande självtvivel och en misstänksam självrannsakan har sin grogrund: jag är man, men är jag en riktig karl? jag känner mig levande, men är jag verkligen det? jag är glad, men är jag inte det på ett tillgjort sätt? et cetera. Upplevelsen av bristande mening och livets overklighet menar Eriksson därför alltid vara en existentiell möjlighet – eller risk, som han föredrar att formulera det − för oss människor. Och inte bara det, utan i den yttersta förlängningen av upplevelsen av meningsförlust och overklighet lurar hotet om galenskap. Som mänskligt varande är konstituerat kan vi aldrig vara på den säkra sidan och helt utesluta risken att på ett radikalt sätt kunna förlora greppet om den egna förståelsen av oss själva; därmed att vi är i farozonen att kunna utveckla vanföreställningar och/ eller hallucinationer.

Språket är Gud heter en bok, skriven av Bengt Jangfeldt (2010), om den rysk-judiske poeten och Nobelpristagaren i litteratur 1987 Joseph Brodsky. Om språket är Gud, kan få vara osagt. Men att vardagsspråket − grundat som det är i mänsklig erfarenhet genom århundradena – är klokt, därom råder absolut inget som helst tvivel. Mycket riktigt omtalas vanföreställningar och hallucinationer vardagligt i tur och ordning som vanvett (van-vett) och vansinne (van-sinne), något som på pricken ringar in vad något sådant som att uppvisa vanföreställningar (van-föreställningar) respektive att hallucinera innebär. Det typiska – för att inte säga det prototypiska − för såväl vanvett som vansinne är å ena sidan att vissa mentala skeenden hos den egna personen har utarmats på expressiv mening och därigenom blivit så främmande eller overkliga som sådana att de inte längre låter sig begripliggöras såsom just uttryck för det egna psykiska tillståndet; å andra sidan att de i en process av reifiering upplevs konkretiserade och hyperverkliga, varmed de kan börja tillägnas i ett helt annat register än självförståelsens.

Det här sätter det vardagliga språket precis fingret på genom att det omtalas som att förlora förståndet, med andra ord att vad som egentligen är uttryck för den egna självförståelsen inte längre blir begripliggjorda såsom sådana och istället har börjat anta formen av en pseudorealitet som inbillas verklig. Det sistnämnda kan behöva ett klargörande. Den pseudorealitet som inbillas verklig – ja, i vansinnet till och med upplevs anta en sinnligt förnimbar gestalt − är inte nödvändigtvis förbunden med att fullt ut inbillas vara materiellt verklig rent bokstavligt. Exempelvis kan jag högljutt beklaga mig över att min fru försöker förgifta mig via maten, vara helt omöjlig att fås att ändra uppfattning på den punkten och likväl med god aptit äta den mat hon lagar. Bland annat Sass (1994; 2004) har påtalat att det inte är helt ovanligt att till exempel vanföreställningar kan vara bärare av ett sådant paradoxalt verklighetsanspråk.

Att vara vanvettig

Det kan kanske vara lämpligt att låta framställningen om vanvett ha sin utgångspunkt i ett kortfattat, illustrativt exempel; fiktivt i den meningen att dess samtliga beståndsdelar inte går att knyta till en enda person, men verkligt i den bemärkelsen att det i sin helhet utgör ett representativt scenario. Det rör sig om en ung man av latinamerikanskt ursprung, vi kan kalla honom Rafael, som under sina tidiga levnadsår blivit adopterad av svenska föräldrar. Efter genomgånget gymnasium påbörjar Rafael universitetsstudier på annan ort än hemorten. Med en kvinnlig student i ungefär sin egen ålder inleder han efterhand sitt första, regelrätta kärleksförhållande. När så flickvännen redan efter en dryg månad velat avbryta deras förhållande, förebärande som skäl att hon funnit dem vara alltför olika i sina intressen och som personer, kommer detta som en total överraskning för honom och upplevs som ett veritabelt dråpslag. Ett antal nätter därefter ligger Rafael sömnlös, ältande och grubblande. Han förstår inte, och utvecklar en känsla av att vara övervakad. När så Rafael en dag uträttar ett ärende i centrum av staden, ser han att några personer tittar intensivt på honom och förefaller hålla honom under uppsikt. Han tycker sig se att de är nynazister och blir övertygad om att så är fallet. Helt plötsligt står sammanhanget klart för honom: nynazister övervakar honom på grund av hans latinamerikanska härkomst, i syfte att vid lämpligt tillfälle kunna utsätta hans ansikte för en laserattack som skulle göra honom ännu mer mörkhyad än han redan var. Från den stunden känner sig Rafael ständigt på sin vakt. Så långt möjligt försöker han undvika att cykla, promenera och vistas i stora folksamlingar ute, för att på så sätt undgå det hot han är förvissad om att vara utsatt för.

Om vi anlägger ett kontextuellt perspektiv på den här vanföreställningen och ser den såväl livshistoriskt som i det aktuella livssammanhang den kommer till uttryck inom, förefaller det inte särskilt långsökt att kunna se att det hot Rafael är förvissad om att vara utsatt för uppvisar en påfallande isomorfi – en formeller strukturlikhet – med hur vi skulle kunna föreställa oss hans mentala belägenhet i den livssituation han befinner sig: Att Rafael känslomässigt upplever det som väldigt hotande då flickvännen velat avbryta deras förhållande och i förlängningen även känner sig väldigt hotad av den olikhet hon angivit som skäl för att vilja göra slut (förvissningen om att vara utsatt för hotet av en laserattack som skulle göra honom ännu mer mörkhyad än han redan var), liksom att den olikhet som flickvännen föreburit som skäl till den för honom ovälkomna separationen får honom att känna sig kritiskt granskad och som kanske ackompanjeras av intensifierad självobservation (känslan av att vara övervakad som kulminerar i förvissningen om att vara övervakad och hållen under uppsikt av nynazister). Härmed ställs vi inför uppgiften att försöka kasta ljus över hur det kan vara möjligt att istället för i självförståelsens register börja uppleva sitt eget psykiska tillstånd i vanvettets skepnad, i det aktuella exemplet i form av en yttervärldshändelse som inbillas verklig.

Att vara vanvettig är på inget sätt liktydigt med att vara i avsaknad av mänskligt vett. Vid beaktande av hela processen förutsätter skapande av de fenomen som är föremål för intresse i denna artikel tvärtom kunskap eller förståelse i en eller annan form (Cutler, 1981). Om vi godtar att det råder en isomorfi mellan innehållet i Rafaels vanföreställning och hans mentala belägenhet då flickvännen har velat avsluta deras förhållande och som skäl angivit deras olikhet, följer därur att Rafael måste vara i kontakt med och ha någon form av uppfattning om sitt eget sinnestillstånd i den för honom oönskade och smärtsamma livssituationen. Annars skulle det sistnämnda knappast kunna ligga till grund för centrala beståndsdelar av innehållet i hans vanföreställning. Vanvettet skulle i så fall vara helt och hållet befriat från vett, vilket precis är vad arkitekterna bakom medikaliseringens tankefigur beträffande vanföreställningar och hallucinationer vill få oss att tro.

Inom den fenomenologiska filosofitraditionen insisterar man på att självförståelse ytterst vilar på en direkt, prereflexiv förstapersonstillgång till de egna upplevelserna som just ens egna upplevelser (Zahavi, 2005); en prereflexiv självförståelse som måste sägas vara innefattad i det primära förstående − meningsgivandets före-struktur − som Heidegger (1927/2014) postulerar och som vi redan avhandlat inledningsvis. Detta primära förstående är inte hugget i sten, utan det är dialektiskt förbundet med förutvarande erfarenheter och hur dessa har givits mening såsom något. Inte heller är det på denna grundläggande förståelsenivå som förståndet har förlorats. I Rafaels fall kan vi se att hans vanföreställning istället konstitueras av att hans prereflexiva förståelse av sitt eget psykiska tillstånd, reflexivt artikuleras och blir begripliggjord såsom det inbillade verkliga hotet att nynazister övervakar honom i syfte att via en laserattack kunna göra honom ännu mer mörkhyad − olik – än han med sin latinamerikanska härkomst redan var. Om vi istället talar i termer av mentalisering, kan vi göra åtskillnad mellan en implicit och explicit sådan (Rydén & Wallroth, 2008). I kraft av att vara sitt eget mentala tillstånd förstår Rafael det implicit, medan han däremot explicit förstår det i helt andra termer än mentala tillstånd, processer och händelser hos sig själv.

Vår förståelse är mestadels prereflexiv – eller implicit, om man hellre föredrar det språkbruket. Jag kan till exempel köra bil under kortare eller längre tid utan att på något sätt direkt efteråt kunna redogöra för min upplevelse av vad som tilldragit sig i trafiken den aktuella vägsträckningen. Först då något utöver det rutinmässiga och vanliga inträffar, exempelvis en sträcka av vägarbete som föranleder sänkt hastighet och större försiktighet, fordras en mer reflexiv uppmärksamhet. Tillkomsten av en vanföreställning inträffar i vad som kan sägas vara motsvarigheten till den sistnämnda situationen, där det som regel handlar om att en grundlig kris har blivit aktualiserad för personen ifråga. Visserligen har denna kris sin upprinnelse i upplevelsen av en kraftfull och ofta smärtsam egen känsloreaktion, men i sig själv är denna reaktion inte huvudsaken.

Istället är kärnpunkten i den kris som resulterar i vanvett att den prereflexiva meningens före, med utgångspunkt i det känslomässigt grundade gensvaret, inte alls låter sig begripliggöras och bli inordnad i meningsgivandets såsom-struktur såsom förståelse av den egna psykiska belägenheten. Härmed kan inträffa vad som närmast måste beskrivas som ett sammanbrott i meningsgivandets naturligt pågående flöde, med en hotande upplevelse av overklighet som följd. Bion (1962/1984, s. 116) har myntat det kongeniala begreppet ”nameless dread”, medan Stolorow, Brandchaft och Atwood (1987) i det här sammanhanget talar om upplevelsen av det överhängande hotet om fragmentering. Skapande av vanföreställningar menar de senare vara desperata försök i denna prekära situation att ändå kunna tillerkänna upplevelsen någon form av validitet och meningsfullhet; detta genom att i en reifierande process ge självförståelsen en konkret och substantiell form. I jämförelse framstår förekomsten av så kallade bortfallssymtom – till exempel viljelöshet, känslomässig avflackning, tanketomhet och desorganiserat eller katatont beteende – härvid som ett kreativt misslyckande att hålla sig kvar inom ramen för förståelse.

Att vara vansinnig

Vansinne kan visa sig i alla de former som motsvaras av upplevelser via våra sinnen, det vill säga som hörsel-, syn-, känsel-, lukt- och smakhallucinationer. Helt klart vanligast förekommande är hörselhallucinationer, oftast i form av att höra röster, åtföljda av i tur och ordning syn- och känselhallucinationer (Bentall, 2003/2004; Currie, 2000). Åtminstone är det så idag i Västerlandet. Enligt Bentall är såväl innehållet i som formen för hallucinationerna påverkade av både den särskilda tid och den särskilda omgivning som de framträder i. Längre tillbaka – exempelvis under medeltiden − hade vansinnet nästan alltid ett religiöst innehåll, medan det idag ofta handlar om förföljelse eller har teknologi i en eller annan form som tema. Vid förra sekelskiftet var synhallucinationer vanligare än de är idag, liksom att de i Västerlandet av idag är mindre vanliga än de är i andra delar av världen.

Även framställningen om vansinne kan lämpligen få innehålla ett enkelt, kortfattat exempel, vilket samtidigt både är fiktivt och verkligt på ett liknande sätt som gäller för exemplet Rafael. Den här gången handlar det om en ung kvinna i sina sena tonår, låt oss kalla henne Helena, som strax efter hemkomsten från en tid som utbytesstudent i USA börjar höra röster som anklagar henne för att vara ”lättfotad” och ”brottslig”. På det stora hela var Helena en sexuellt oerfaren gymnasist då hon reste till USA. Där förälskade hon sig i en studiekamrat och blev efterhand med barn, vilket ingav henne en stark ängslan. Pojkvännen drog sig undan. Svårast var dock oron över hur hennes pappa, som led av hjärtbesvär, skulle reagera. Helena var helt enkelt rädd att fadern skulle kunna få hjärtslag och dö, om han förstod vad hon varit med om. I sin desperation – utan någon att kunna tala med om sin utsatthet – försökte hon framkalla missfall, genom att till exempel ta heta bad. Mer eller mindre direkt efter hemkomsten från USA drabbades Helena av missfall, något som hon var övertygad om att själv ha framkallat och vara orsak till.

Om vi gör på ett likadant sätt med Helenas rösthallucinationer som med Rafaels vanföreställning, det vill säga antar en kontextuell synvinkel och ser dem såväl livshistoriskt som i det aktuella livssammanhang de kommer till uttryck inom, kan vi se en tydlig isomorfi mellan innehållet i vansinnet och hur vi utan att vara alltför fantasifulla skulle kunna föreställa oss hur hon upplever sig själv i den aktuella livssituationen: Att Helena känner skam över sin sexuella oförsiktighet som gjort att hon blivit med barn (att höra rösterna som anklagar henne för att vara ”lättfotad”) samt även känner skuld både över att därigenom kunna tillfoga fadern ett dödande hjärtslag och att ha framkallat sitt missfall, vilket hon är övertygad om att själv ha åstadkommit genom att till exempel ta heta bad (att höra rösterna som anklagar henne för att vara ”brottslig”).

Currie (2000) vill vidga vad som inkluderas i begreppet hallucination och låta det innefatta vanföreställningar, vilka han följdenligt omtalar som kognitiva hallucinationer. I det att både vansinne och vanvett inbegriper en vantolkning av självförståelse i en konkretiserande och förtingligande riktning, är det ingen principiell skillnad dem emellan. Det är egentligen enbart uttrycksformen som skiljer dem åt: att den pseudorealitet som självförståelsen tillägnas såsom i hallucinosen, till skillnad från i vanföreställningen, upplevs vara direkt förnimbar för sinnena. Det här betyder att vansinne och vanvett närmast är att betrakta som varandras tvillingar och följaktligen har en likartad tillkomst. Om vi återvänder till Helenas rösthallucinationer, kan vi se att de – liksom Rafaels vanföreställning – skapas i en situation som kännetecknas av att befinna sig i centrum av en personlig kris. Dess essentiella smärtpunkt är inte primärt den känslomässigt grundade meningens före i form av en skamfylld och skuldtyngd upplevelse av sig själv, vilken förvisso i kraft av att vara konfliktfylld och smärtsam påkallar en högre grad av reflexiv uppmärksamhet, utan att Helena inte lyckas göra denna sin prereflexiva självförståelse mer uttalat meningsfull och begriplig i termer av att se sig själv såsom ”lättfotad” och ”brottslig”. Precis som vanvett implicerar därför vansinne å ena sidan något av ett sammanbrott i den förståelseordning som mänskligt meningsgivande innebär; å andra sidan − ställd inför det hot ett sådant sammanbrott utgör − ett försök att återskapa en alternativ förståelseordning. ”Om man ser länge på ingenting, […], då visar sig till sist det som inte finns”, som Torgny Lindgren (2010, s. 33) låter sin kloka mamma säga till honom i hans Minnen.

Enligt Bentall (2003/2004) är hörselhallucinos i form av att höra röster i själva verket subvokalt, inre tal; ett tyst tal som utvecklats ur barnets uttryckliga tal, men som i vuxen ålder har kondenserats och privatiserats i en sådan grad att det då inte längre kan jämställas med att enbart vara en inre version av vanligt tal. Med sina utgångspunkter inom den fenomenologiska tanketraditionen företräder Pérez-Álvarez, García-Montes, Perona-Garcelán och Vallina-Fernández (2008, s. 76) ett synsätt som är närbesläktat med Bentalls, eftersom de menar att rösthallucinationer är en konsekvens av ”the loss of the sense of ’myness’ of inner dialogue”; med andra ord att vad som egentligen är en egen inre, implicit dialog således inte reflexivt låter sig tillägnas såsom en sådan, utan istället explicit har börjat upplevas vara hyperverklig och kunna höras. Om vi breddar synfältet till att innefatta hallucinationer i största allmänhet, kan dessa göras förståeliga i termer av att vara outtalad egen föreställande aktivitet i en eller annan form som i processen av att bli mer uttalad felidentifieras eller vantolkas och hallucinatoriskt upplevs vara sinnligt förnimbar.

Att förmänskliga förlorat förstånd
i form av vanvett och vansinne

Mänsklig förståelse i form av meningsgivande, i vilken självförståelse som sagt är inbegripen, förutsätter tillgång till de symboler ett språk kan tillhandahålla. Symboler hjälper oss att bli subjekt (Ogden, 1994). ”[…]; the symbol represents what “is” but “is not” what is symbolised”, som de av Bion starkt influerade argentinska psykoanalytikerna Grinberg, Sor och Tabak de Bianchedi (1972/1985, s. 59) formulerar det. Med hjälp av symbolen blir det med andra ord möjligt att göra något (”är”) åskådligt eller begripligt såsom något (”är icke”). Följaktligen är det en skillnad mellan symbolen (”är icke”) och det som symboliseras (”är”), de är inte samma sak. Precis en sådan sammanblandning av symbolen med ”är” − ”symbolic equation”, enligt Segal (1981/1988, s. 53) − kan vi dock se vid tillkomsten av såväl vanvett som vansinne. I Rafaels och Helenas fall fungerar inte ”hotad” och ”övervakad” respektive ”lättfotad” och ”brottslig” som regelrätta symboler som representerar eller mer uttryckligt artikulerar den prereflexiva förståelsen av det egna psykiska tillståndet, med en förlust av expressiv mening som följd. Istället konkretiseras de och misstas för ”är”, varmed deras öde blir att upplevas hyperverkliga och på så sätt utgöra en pseudorealitet som inbillas verklig. Härvid är vi onekligen berättigade att tala om ett bristfälligt symbolfungerande. Samtidigt bör vi likväl ha i åtanke att denna bristfällighet på inget sätt är absolut, eftersom den implicita självförståelsen redan är symboliskt strukturerad och därmed har den särskilda utläggbarhet som kommer till uttryck i Rafaels vanföreställnings och Helenas hallucinationers innehåll.

Endast det varande som − likt människans − i kraft av att vara symbolanvändande är självförstående, kan sammanblanda symboler för sin egen självförståelse med ”är” på det sätt som ligger till grund för vanvett och vansinne. Med denna sammanblandning blir det möjligt att vidmakthålla en plats inom den mänskliga sfären av förståelse – visserligen rör det sig om en högst alternativ förståelse, för att inte säga en förståndsförlorad sådan, men ändock en förståelse – då något konfliktfyllt och smärtsamt, vilket i regel är vad det handlar om, av ena eller andra anledningen inte låter sig integreras i en mer uttalad självförståelse, och på så vis ställer personen ifråga inför vad som sist och slutligen utgör ett hot mot det som utgör en helt central ingrediens i hennes upplevelse av sin mänsklighet. Även om det otvivelaktigt är ett medicinskt faktum att vanföreställningar och hallucinationer kan vara uttryck för ett bakomliggande sjukdomstillstånd, kan dessa inte på det sätt som sker i DSM-5 reduceras till att mer eller mindre per definition vara medicinska tillstånd. Tvärtom är de innefattade i människans själva konstitution som en existentiell möjlighet, vars risk inget mänskligt subjekt helt kan skriva sig fri från.

I ovan citerade Minnen kan vi till exempel läsa: ”Hallucinationer är omistliga upplevelser. Mitt egentliga liv har jag i huvudsak glömt, men några av hallucinationerna minns jag med yttersta skärpa” (Lindgren, 2010, s. 62). Forskning om rösthörande har givit vid handen att det inte är helt ovanligt att höra röster någon gång under sin livstid, där enligt Topor (2016) dock enbart en mindre andel efterfrågar psykiatrisk hjälp med anledning av detta. Särskilt efter förlusten av en närstående, som ett inslag i sorgeprocessen, kan hallucinationer förekomma (Cullberg, 2000). Även om det inte handlade om ett dödsfall utan om en ur min synvinkel oönskad skilsmässa från den kvinna som senare har kommit att vara min hustru nu i närmare 40 år, kan härvid mina egna upplevelser likväl tjänstgöra som ett illustrativt exempel. Det hela utspelade sig en sommar i mitten av 70-talet, då jag under ferierna från mina studier till psykolog vikarierade som skötare på Umedalens mentalsjukhus. I och med separationen hade jag under våren flyttat till en studentkorridor, i vilken jag bodde helt ensam större delen av sommaren. I korridoren fanns en gemensam mynttelefon, vilken det även gick att ringa till. Så en helg, då jag var ledig från arbetet och överhuvudtaget kände mig ensam och missmodig, inträffade det att jag vid minst en handfull tillfällen mycket klart och tydligt hörde telefonen ringa. Varje gång gick jag och svarade, men besynnerligt nog fanns ingen där på andra sidan av linjen. Så småningom infann sig dock insikten att det helt enkelt måste ha varit min egen outtalade längtan i ensamheten att någon − och då kanske framförallt den kvinna som just då till min stilla förtvivlan hade lämnat mig − skulle vilja höra av sig till mig, som blivit sinnligt förnimbar och i vansinnets form börjat höras som ringsignaler.

I ett samtal mellan Richard Bentall och Marius Romme – brittisk professor i psykologi respektive professor i socialpsykiatri från Nederländerna – har den senare sagt: ”I really like your research on hallucinations, Richard. But the trouble is, you want to cure hallucinators, whereas I want to liberate them. I think they are like homosexuals in the 1950s in need of liberation, not cure” (Bentall, 2003/2004, s. 511).

Det bör understrykas att jag på inget sätt vill bagatellisera eller romantisera det lidande som kan vara förenat med något sådant som vanvett och vansinne, och antyda att det inte många gånger skulle behöva föranleda hjälpande omsorger. Det är inte det frågan gäller här. Men genom att se på och begreppsliggöra det som är ämnet för den här texten annorlunda än att i sig självt vara sjukdom, gör vi det annorlunda och kommer då också med nödvändighet att ha ett annat sätt att förhålla oss till det (Kaatari, 2016). Istället för att vilja placera vanföreställningar och hallucinationer utanför området för vad som är möjliga allmänmänskliga upplevelser och därmed lokalisera dem till patologins utmarker, som vi gör om vi mer eller mindre rent definitionsmässigt talar om dem i termer av att vara medicinska tillstånd, förmänskligar vi dem. I det att vi synliggör den självförståelse som på ett konkretiserande och förtingligande sätt göms i såväl vanvett som vansinne, återupprättas inte bara det subjekt som är bärare av den så misskända förståelsen av sig självt. Vi gör det även meningsfullt att försöka etablera en regelrätt dialog med detta subjekt rörande svårigheterna att kunna tolerera och ge uttrycksfull mening åt denna självförståelse − och särskilt då svårigheterna beträffande det som är konfliktfyllt och smärtsamt i den.

 

Referenser återfinns i originalartikeln i Psykoterapi nr 4 2017.

 

HANS KAATARI är fil. dr., leg. psykolog, leg. psykoterapeut och psykoterapihandledare. Han arbetar numera som universitetslektor vid Umeå universitet.

 

Artiklar i fulltext

 

Trasiga tänder och psykisk ohälsa
Bengt Hedberg

Det Tredje – en ömsesidig bekräftelse- och igenkänningsteori
Tomas Wånge

Freud i vår tid – om talets och röstens betydelse i psykoterapi
Daniel Sykes

Förlorat förstånd i form av vanvett och vansinne – en existentiell möjlighet för människan
Hans Kaatari

Evidens, värderingar och etik
David Nicolaidis

Integrativ traumafokuserad psykoterapi
Anna Thom Olin

Fältteori – Psykodynamisk teori under utveckling
Tomas Wånge

Skam
Lena Lillieroth

Anknytningsprocesser i mentaliseringsbaserad terapi
Joakim Löf

Psykiatrins felaktiga grundantagande
Bengt Hedberg

Skånemodellen
Ann Stevens

Psykoanalysen har många ansikten
Tomas Wånge

När det onda fått fäste
Sverker Belin

Ungas identitetsutveckling. Tankar om extrema rörelsers och nätaktiviteters potential och lockelse
Björn Wrangsjö

Affektregleringsteori – en integration av psykoterapi och neurologi
Tomas Wånge

Nya forskningsmetoder och resultat med potential att förändra framtidens psykoterapi
Fredrik Falkenström

Harry Stack Sullivan, del 1
Tomas Wånge

Harry Stack Sullivan, del 2
Tomas Wånge

Den vita skammen
Lennart Ramberg

Psykodynamisk psykoterapihandledning i Sverige och internationellt
Siv Boalt Boëthius och Marie-Louise Ögren

Varför fungerar antidepressiv medicinering bara för vissa patienter?
Daniel Sykes

Ojämlik tillgång på psykoterapi
Ulla Hansjons-Gustafsson

Psykoanalytisk psykoterapi kan hjälpa barn med ADHD
Pia Eresund och Magnus Kihlbom

Dold ondska eller förklädd djävul
Else-Britt Kjellqvist

Att läsa en berättelse. Tankar om terapi och teori med utgångspunkt i fallet Thomas Quick
Cajsa Lindholm

Att våga möta det oförutsedda: om Symboldrama – en visualiserande och imaginativ metod
Sigbritt Nordlund

Mentaliseringsbaserad terapi: en relationell terapiform
Joakim Löf

Om ekonomistyrningens ansvarsförskjutning och skamkultur... del 3
Ulla Bertling

Om granskningssamhället... del 2
Ulla Bertling

Om den banala managementfilosofin... del 1
Ulla Bertling

Kategorimisstag - psykoterapi - medicinsk modell

Inre och yttre oro - om ADHD

Att lära sig praktisera intersubjektivitet

Bruce Wampold i Stockholm

Ulla Grebo: 40-årstal

Ulla Grebo: RPC:s historia i siffror

Skräddarsydd behandling med ISTDP

Om att rehabilitera krigs- och tortyroffer

Den fullkomliga kvinnan
- exempel på idealiserad destruktiv narcissism

Tidskrift för Psykoterapi och Insikten

Psykoterapiutbildning på villovägar

Möte mellan kulturer i psykoterapiforskning

Några reflektioner över psykoterapihandledning utifrån ett relationellt perspektiv

En kritisk granskning av dagens psykiatri

Psykoterapi med äldre

Mot ett upplöst själv
Psykoterapi i interaktion med ett diskursivt, ett affektivt och ett brett narrativt perspektiv

Integriteten och det omöjliga
några politiska och organisatoriska aspekter på psykoterapin

När är det dags att lägga av?
En betraktelse kring avslutandets ambivalens, kring 60+

Mot ett upplöst själv
Psykoterapi i interaktion med...

Förorten brinner
en psykoanalytisk läsning

Harold Searls
relationell handledning

Det relationella perspektivet
psykodynamiskt nytänkande

Den röde doktorn. Anders Torold
och det samhällskritiska perspektivet

Evidensbegreppet som maktinstrument
efter Tor-Johan Ekeland

Pillret och Tabletter för känsliga själar
av Ingrid Carlberg och Fredrik Sveneaus

 

 

PSYKOTERAPICENTRUM KANSLI
c/o Föreningshuset
Virkesvägen 26
120 30 Stockholm
E-post: info@psykoterapicentrum.se

Styrelse
Stadgar
Medlemskap/ansökan
Vad arbetar vi med?
Hur arbetar vi?
Presentation in English

ARBETSGRUPPER
Aktuella skrivelser
Etik psykoterapeuter
Etik handledare
Forskning
Handledning
- Auktorisation
Informationsgrupp
Landstingspsykoterapi
Nationell samverkan
Internationell samverkan

LOKALFÖRENINGAR
Gävle-Dala
Jönköping
Norrbotten
Skåne
Stockholm
Västerbotten
Västernorrland
Västra Götaland
Örebro
Östergötland

TIDSKRIFTEN PSYKOTERAPI
Senaste numret
Ordförandes krönika
Artiklar i fulltext
Tidigare nummer
Artikelregister

KONFERENSER
Konferenskalendarium

MEDLEMSINFORMATION
Nyhetsbrev/forum

DYNAMISK PSYKOTERAPI
Om psykoterapi

Om psykoterapeuter
Om psykoterapiutbildning
Om psykoterapiforskning

SÖK EN PSYKOTERAPEUT
Hitta annonser länsvis

Annonsera verksamhet

Copyright © 2017
Webmaster: web@psykoterapicentrum.se