Tidskriften psykoterapi Tidigare nummer Artikelregister Artiklar i fulltext Psykoterapicentrum

Några reflektioner över psykoterapi-handledning utifrån ett relationellt perspektiv

Björn Vikström

Denna artikel är en praktisk, tillämpningsinriktad fortsättning/fördjupning på en tidigare artikel ”Harold Searles och nutida relationellt inriktad handledning” Insikten 2009. Björn Vikström vidareutvecklar här ett relationellt perspektiv på handledning och utgår från en vinjett som psykoanalytikern Ralph Greenson beskrev 1967. Sedan dess har såväl inom som utom den psykoanalytiska rörelsen skett en utveckling mot ett mer relationellt synsätt både i terapi och i handledning. Vikström påpekar att det är en öppen fråga om det relationella förhållningssättet är något nytt och artskilt från annan typ av handledning eller om det är att betrakta som ett perspektiv att lägga på den metodik vi arbetar utifrån.

Den nutida relationellt inriktade psykoanalysen har förändrat vår syn på psykoterapi och möjliggjort ett öppnare och friare samspel i den kliniska situationen. Eller kanske snarare gjort det rumsrent och accepterat att tala om och fundera över vad som faktiskt utspelar sig i terapirummet. Vi är som terapeuter inte längre på jakt efter den ”rätta” förståelsen, den korrekta tolkningen eller att avtäcka en dold sanning. Det relationella förhållningssättet handlar snarare om att i ömsesidigt samspel med patienten tillsammans medvetandegöra, och skapa förutsättningar för en alltmer nyanserad självobservation och upplevelse av den unika relationen som samskapas och tar form i terapisituationen. Detta relationella perspektiv och denna kliniska praxis för med sig att vi kan behöva titta närmare på vilka konsekvenser detta får för den kliniska psykoterapihandledningen.

”The supervisory relationship is a relationship about a relationship about other relationships” (Fiscalini, 1997)

Traditionellt har handledning i stor utsträckning handlat om ett ingående studium och en analys av behandlingsrelationen och relativt lite uppmärksamhet har ägnats åt handledningsrelationen. Utifrån Fiscalinis definition öppnar sig emellertid en matris av relationer som alla samskapas på sitt unika sätt och som kommer att utöva ett inflytande på de andra relationer som ingår i matrisen. Ett inflytande som på gott och ont är en tvåvägshistoria, alltså verkar åt båda håll. Alla led i handledningsmatrisen och det inflytande, den påverkan de ömsesidigt utövar förtjänar ett studium och en reflektion i en relationellt inriktad handledning. Handledningsrelationen är i högsta grad inblandad.

Traditionellt har handledning i stor utsträckning handlat om ett ingående studium och en analys av behandlingsrelationen och relativt lite uppmärk-samhet har ägnats åt handledningsrelationen.

I en syn på handledning som passar bättre med nutida trender är det två teman som bör beaktas. Två teman som är grundläggande för det relationella perspektivet (McKinney, 2000). Det första, den socialkonstruktivistiska förskjutningen av synen på analytikern eller handledaren som uttolkare av en objektiv sanning till en postmodern position där verkligheten mer betraktas som en mångbottnad kontextbunden konstruktion, subjektivt skapad av betraktaren. Det är inte längre möjligt att lika tvärsäkert som Freud (1913, i ett brev till Ferenczi) hävda att: ”We are in possession of the truth; I am as sure of that as I was fifteen years ago”. Den förståelse eller ”sanning” som är relevant i nutida psykoterapisammanhang behöver också beakta det relationella perspektivets andra centrala tema: Det intersubjektiva; som innebär en förskjutning från ett en-personsperspektiv till ett två-personsperspektiv. Att ta ett två-personsperspektiv innebär i handledningssituationen att det inte längre är möjligt eller lämpligt att uteslutande lägga fokus på patientens intrapsykiska dynamik eller på terapeutens respektive handledarens motöverföring. Fokus förflyttas från patientens eller terapeutens inre till vad som utspelar sig i mellanrummet mellan patient och terapeut och mellan terapeut och handledare.

Psykoanalysens ”sanning” blir således mer att betrakta som en subjektiv, i relationen, samkonstruerad möjlighet. I handledningssituationen leder detta postmoderna perspektiv till att det inte finns något ”korrekt” sätt, utan att alla bidrag, synpunkter och upplevelser av alla deltagare i handledningstriaden förtjänar samma noggranna begrundan. Vad blir då den kliniska konsekvensen i handledningssituationen av dessa två grundläggande principer?

Fokusförflyttningar

För att illustrera den förflyttning av fokus dessa båda teman innebär i handlednings-situationen får en vinjett från Greenson (1967) återigen (Vikström 2010) klä skott. Han beskriver hur en terapeut, som i traditionell anda upprätthåller en neutral, abstinent och anonym hållning, förblir tyst då patienten uttrycker stor smärta över en plötslig och allvarlig sjukdom som drabbat hans son. Patienten tystnar och terapeuten benämner, för handledaren (Greenson) tårarna och tystnaden som ”motstånd”. Greenson skriver hur han skakar på huvudet i misströstan och hur han avslutar sessionen med att tala om för terapeuten att dennes bristande emotionella respons förhindrar formerandet av en arbetsallians.

Fokus förflyttas från patientens eller terapeutens inre till vad som utspelar sig i mellanrummet mellan patient och terapeut och mellan terapeut och handledare.

Han föreslår också att terapeuten skulle kunna ha nytta av lite mer egenanalys. Han avslutar vinjetten med att konstatera att dessa kliniska data visar hur ett tvivelaktigt drag hos analytikern kan skapa realistiska reaktioner i patienten som försvårar terapeutisk behandling. Från ett relationellt perspektiv skulle man fundera över, reflektera kring flera saker:

Är en neutral hållning med abstinensregeln som ledstjärna en psykoterapeutiskt framkomlig väg?
Vad i det terapeutiska samspelet är det som får terapeuten att tolka patientens tystnad som ”motstånd”? Finns det andra sätt att förstå den tystnad som uppstår? På vilket sätt bidrar de båda parterna? Skulle en metakommunikation ha öppnat upp låsningen?
Hur är det med handledarens motöverföring? Handledarens identifikation med patientens smärta och sårbarhet blir inte föremål för reflektion i handledningsrelationen utan iscensätts i form av en sträng tillrättavisning.
Genom att inte medvetet arbeta med denna motöverföring skapas här en parallellprocess där terapeutens misslyckande att vara empatisk med patienten återskapas i handledarens misslyckande att vara empatisk med terapeuten.
Vilka kliniska konsekvenser får detta? Hur kommer parallellprocessens andra riktning (från handledare via terapeut till patient) att gestalta sig och påverka patienten?
Vad får det för konsekvenser för handledningsrelationen att lyfta ut ett bekymmer ur relationen och hänvisa det till en annan relation (egenanalys)? De här och några andra funderingar kring klinisk psykoterapihandledning kommer nedan att belysas.

Synen på kunskap/teori

Det relationella perspektivets syn på kunskap och förståelse som en i samspelet konstruerad historia gör att vi som handledare kanske behöver omdefiniera vår position. Vår auktoritet och expertis kan inte längre grunda sig på att ”veta mer”, vara mer bevandrad i psykoanalytisk teori eller på att vi är mer ”genomanalyserade” än den vi handleder. Frawley-O’Dea & Sarnat (2001) säger: ”Den handledare som presenterar sig som en källa av outmanad expertis och objektivitet eller som stående över psykologiska konflikter och irrationella processer, lever en lögn.” Teorin får en annan ställning, är inte längre en sanning utan blir en av flera möjliga perspektiv (som absolut kan vara värd att blanda in i leken och tillsammans fundera över). Rätt och fel är inte längre relevanta begrepp. Uppmärksamheten i handledningssituationen förskjuts från teori mot upplevelsen av det som pågår här och nu.

Handledning handlar inte om att upptäcka eller avtäcka en gömd förklaring utan snarare om att samskapa en gemensam förklaring eller förståelse.

Vi sitter inte på en privilegierad kunskap, handledning handlar inte om att upptäcka eller avtäcka en gömd förklaring utan snarare om att samskapa en gemensam förklaring eller förståelse. Detta innebär då också att generella lösningar och förståelsemodeller tonas ner och den specifika relationens unikhet lyfts fram. Vi behöver förflytta oss ut från våra tanke- och teorimodeller in i samspel och samklang. En förflyttning från en position av ”vetande” mot ett öppet, nyfiket och ödmjukt utforskande. Safran & Muran (2000) kallar tillståndet ”beginner’s mind”.

Heasler (1993) sammanfattar:

Psychoanalytic supervision should exclude any form of indoctrination, of ”teaching” according to criteria of ”right or wrong”, or of restricting the candidate to just one perspective in viewing the material, rather than allowing the candidate to expand on his point of view and stimulating a reflective attitude which may lead him to justify his opinion with feasible arguments. It is, after all, the feasibility and coherence of conceptualisation, and not the theoretical ”correctness” of a perception, idea or deduction that determine ”correct” psychoanalytic thinking (Heasler 1993).

Utifrån denna kunskapssyn blir, i Greensonvinjetten, terapeutens definition av patientens beteende som ”motstånd” inte möjlig att göra som en sann beskrivning av vad som sker. Det kan möjligen vara en synpunkt som kan reflekteras över i ett terapeutiskt ”lekområde”. Vad gäller handledarens tvärsäkra bedömning av terapeutens inkompetens är samma resonemang tillämpligt.

Från en- till tvåpersonspsykologi

Det relationella perspektivets andra grundpelare, som intimt hänger samman med kunskapssynen handlar om att psykologisk förståelse kring ett fenomen bara kan hämtas i och ur den relation det uppstår och/eller i den relation man söker den. Detta innebär en massiv förflyttning av fokus från det intrapsykiska mot det interpsykiska. Traditionella handledningsmodeller har i stor utsträckning fokuserat på patientens inre värld eller på terapeutens motöverföring. Den relationella handledaren har däremot ett utpräglat samspelsfokus, där även handledningsrelationen blir indragen. I en tvåpersonspsykologi betonas beroende, ömsesidighet och intersubjektivitet mer än individualitet, autonomi och att stå ut med ensamhet. Det avgränsade enade självet är, utifrån detta tänkande, inte en fungerande teoretisk konstruktion. Snarare tänker vi kring multipla självsystem organiserade mer genom dissociativa mekanismer än genom bortträngning, där varje självtillstånd representerar internaliserade relationer. Någon eller några av dessa dominerar och vi kallar dem ”jag”. Såväl psykoterapi som handledning handlar i stor utsträckning om att optimera kapaciteten att tolerera paradoxala och motsägelsefulla självtillstånd. En del av dessa självtillstånd kommer att ta form, levas ut, iscensättas (enactments) i såväl terapirelationen som i handledningsrelationen. Och detta kommer att ske ömsesidigt (från båda håll). Hur mycket fokus vi ska lägga på att göra dessa medvetna och hur mycket vi ska betona utvecklingen av förmågan till samspel och förståelsen av hur man fungerar i samspel är en viktig dialektik att förhålla sig till i en relationell handledning. Överföring och motöverföring blir här trånga begrepp och vi hamnar i en bredare självutforskning. Handledarens uppgift och fokus flyttas från att som tidigare styra terapin via ”fjärrkontroll” till att stärka tilltron till den egna och den gemensamma förståelsen och upplevelsen av vad som pågår. Klassiska tvåpersons - begrepp som parallellprocess och projektiv identifikation blir i det relationella perspektivet också en utpräglad tvåvägshistoria.

I en tvåpersonspsykologi betonas beroende, ömsesidighet och intersubjektivitet mer än individualitet, autonomi och att stå ut med ensamhet. Det avgränsade enade självet är, utifrån detta tänkande, inte en fungerande teoretisk konstruktion.

I Greensons vinjett arbetar handledaren utifrån ett enpersonsperspektiv; patienten är i nöd – terapeuten är inkompetent – handledaren har rätt att tillrättavisa. Om vi leker med tanken att byta ut Greenson mot en relationellt inriktad handledare – hur skulle denna sekvens då kunnat utveckla sig? (Observera att det inte är något fel på Greenson – men den nutida relationella handledaren skulle ha ett halvsekel av nya landvinningar i samspels- och psykoterapiforskning i ryggen. Vilket den stackars terapeuten också skulle ha haft. Men låt oss bortse från det för en stund). Först och främst skulle ett utforskande av vad som händer i den låsta terapi - situationen hamna i fokus. Hur ser samspelet ut, på vilket sätt bidrar patienten och på vilket sätt bidrar terapeuten? I nästa led uppstår en liknande låsning i relationen mellan terapeut och handledare. Även denna tillåts oreflekterat ta form. Parallellprocesser åt båda hållen florerar. En relationell handledning skulle stanna upp och fundera över samspelet i denna matris.

Definition: Vad utmärker en relationell handledning

En definition måste ta sin utgångspunkt i det relationella arbetssättet i stort. Det fundamentala handlar om skillnaden mellan att arbeta i relationen (som medel) och med relationen (som mål). Relationell handledning innebär att man i högre utsträckning använder samspelet i handledningssituationen på ett aktivt, medvetet och avsiktligt sätt. Den relationella handledningens kärna är att undersöka hur samspelet utvecklas och vad som kan komma i vägen för ett förtroendefullt samarbete. Frawley-O’Dea & Sarnat (2001) menar att den relationella handledningsmodellen definieras genom; ”mutuality, shared and authorized power, and the co-construction of knowledge” (s 24).

”Teknik” – Förhållningssätt

När man applicerar begrepp som social konstruktivism, tvåpersonspsykologi och intersubjektivitet på handledningsrelationen vet alla som tagit handledning ( Holmqvist 2007 s 13–14) att patienten bara kan förstås utifrån terapeutens och handledarens gemensamma erfarenheter. Såväl den handledde som handledaren söker och hittar i allmänhet ”områden” där samskapad förståelse är möjlig. Om jag behöver hjälp med relationen till en psykotisk patient vänder jag mig till en viss typ av handledare. Som hand ledare väljer jag att handleda på fält som jag är förtrogen med. Den handledde vet också att handledaren bara är en människa med förtjänster och brister. Vi anpassar oss snabbt och skaffar oss bra koll på detta. Vi vet på vilket sätt och med vad vi kan få hjälp och vad det är mindre idé att ta upp. Det kan vara en god idé att prata öppet om detta. Vi vet också att man som handledd är upptagen av samspelet med handledaren. Varför inte som handledare tala öppet om det egna bidraget till samspelet? Kort sagt är relationen mellan handledd och handledare på flera olika sätt laddad och föremål för uppmärksamhet (oavsett om man pratar om den eller ej).

Det är intressant att fundera över om det relationella förhållningssättet som här skisseras kan vara en specifik metodik att arbeta utifrån eller mer är att betrakta som ett perspektiv att lägga på den metodik (analytisk, kognitiv, etc) vi arbetar utifrån. Oavsett vilket har jag funnit följande ”tekniska” metodaspekter hjälpsamma för att skapa och upprätthålla ett samspelsfokuserat reflekterande.

Som handledare är det en god idé att inledningsvis lägga krut på att introducera arbetssättet. Till exempel presentera den relationella handledningsmodellen och att skilja ut den från patient- respektive terapeutfokuserade modeller. Det är av vikt att aktivt bjuda in den handledde att artikulera sin upplevelse av handledningsrelationen, att uppmuntra reflektioner kring vårt samarbete. Om vi upptäcker eller misstänker något i vår egen psykologi som kan komma i vägen för ett konstruktivt samarbete eller på andra sätt påverkar samarbetet kan det också vara föremål för arbete här.

En huvudpoäng med relationell handledning är att handledaren arbetar i spänningsfältet mellan att vara indragen i terapirelationens och handledningsrelationens drama och mönster och att upptäcka det, förflytta sig utanför, få perspektiv på det och kommentera det. För handledaren handlar det alltså om att ibland bara vara i samspelet – när det flyter på och sedan stanna upp och metakommunicera. Metakommunicerandet kanske blir särskilt viktigt när det ”hackar”, eller låser sig i samspelet.

Det är ofta tillämpbart att tänka kring handledning som fasspecifik. En relationell terapi innefattar två kvalitativt skilda faser eller nivåer. Den första fasen handlar om det bekymmer som patienten sökt för. I denna fas kan ibland såväl en patientcentrerad som terapeutcentrerad handledningsmodell vara tillämpbar och hjälpsam. I nästa fas eller på nästa nivå, som är utmärkande för relationell psykoterapi, blir den terapeutiska relationen föremål för uppmärksamhet i form av reflektioner och metakommunicerande. Vad händer i samspelet? Vad som sägs, på vilket sätt, hur det känns, tankar och fantasier om, vad som stör, missförstås etcetera och har det någon koppling till de bekymmer patienten önskar hjälp med.

I en relationell handledning tillkommer en tredje fas eller nivå. Terapeuten presenterar de två första stegen och där det ytterligare perspektivet tillkommer som handlar om ett gemensamt reflekterande och metakommunicerande om handledningsrelationen och den samkonstruerade förståelse som där växer fram. Frågor som ständigt är relevanta i en relationellt inriktad handledningssituation (Vikström 2010):

Hur ser handledningsrelationen ut i nuläget? Vilka utmärkande mönster, drag är aktuella just nu?
Vad säger detta om relationen mellan handledd och handledare och deras gemensamma arbete?
Vad, om något, antyder detta om vad som pågår i behandlingsrelationen? Ska det leda vidare in i ett utforskande av parallella fenomen åt båda hållen, av hur den ena relationen påverkar den andra och vice versa?

När handledare och terapeut medvetet och öppet kan uppmärksamma tilldragelser i sin relation underlättar det för terapeuten att tänka kring, leka med och tala om dessa aspekter i behandlingsrelationen. Det handlar om att öppna upp för ett (lekfullt) uppmärksammande av alla typer av tankar, upplevelser, känslor, fantasier, drömmar i handledningssituationen.

Förhållningssättet innebär trots allt att specifik metod, teknik, stil och planering i samspelet tonas ner och vi söker mer ett autentiskt, naturligt, spontant och känslomässigt ”vanligt samtal”. Med det viktiga tillägget att vi metakommunicerar om samspelet. Pendlingen mellan deltagande/ engagemang och reflektion är central. Safran & Muran (2000) kallar detta ”mindfulness in action”.

Såväl i terapirelationen som i handledningsrelationen har vi att uppmärksamma såväl gamla mönster som nya möjligheter. Riktningen i en radikalt relationell inriktning är ändå en nedtoning av paralleller till andra relationer, till fördel för en betoning av en bredare självobservation – lära känna sig själv i den unika relationens samspel. Det relationella perspektivets kärna är en relation där både regressiva och progressiva relationsparadigm kan iscensättas, ta form och sedan göras tillgängliga för reflektion – där ligger den utvecklande faktorn.

Fokus flyttas från inriktning på förändring mot en ökad medvetenhet om faktiska tillstånd, reaktioner och beteenden. Denna kan i sig skapa förutsättningar för förändring. Ett begrepp som exponering är här relevant. För att underlätta detta är det ofta en god idé att som handledare ibland vara mindre eftertänksam och snarare “tala först och tänka sen”.

Self-disclosure

I den här skisserade handledningsmodellen kommer oundvikligen den unika handledaren som person och människa att träda fram. Egentligen har väl så alltid varit fallet men försök har gjorts att dölja sig bakom en professionell roll (neutral, objektiv expert etc.). Här blir det betydligt mer möjligt att tala öppet om vilka vi är och hur vårt bidrag till den samkonstruerade förståelsen ser ut eller vad den bottnar i. Strean (2000) är en nutida handledare som skriver om vikten av att handledaren kommer ut ur garderoben. Han talar om handledarens självavslöjanden som en öppning i vissa låsta terapeutiska situationer. Vad är då ett självavslöjande och vilket syfte tjänar det? Några olika typer av själavslöjanden kan urskiljas (Ulvelid, 2008). Det kan handla om att handledaren tar upp egna känslor som finns närvarande, i rummet tillsammans med terapeuten. En annan variant är att handledaren tar in sig själv och sin historia i det som utspelar sig i handledningsoch eller terapirelationen. Ytterligare en distinktion handlar om att skilja mellan avslöjandet av information och avslöjandet av känslor. Denna information kan vara av såväl personlig och professionell natur. Det handledaren känner kan vara kopplat till terapeuten/patienten eller vara mera generella känslor (Stricker, 2003).

Det relationella perspektivets kärna är en relation där både regressiva och progressiva relationsparadigm kan iscensättas, ta form och sedan göras tillgängliga för reflektion – där ligger den utvecklande faktorn.

Sedan har vi alltid det omedvetna självavslöjandet som kan handla om hur handledaren är i rummet som person, personlighetsdrag, sätt att tala, röst, skratt, klädstil eller hur mottagningsrummet är inrett. Det implicita avslöjandet är en oundviklig del av handledarens bidrag i relationen (Gediman, 2006). Syftet med att tala mer öppet om vissa av dessa saker, som alltid pågår, är givetvis att klargöra och underlätta förståelsen av samspelet och de olika aktörernas bidrag till det som utspelar sig i de relationer som ingår i handledningsmatrisen. Det handlar om att få igång en dialog om samspelet, ett metakommunicerande som öppnar upp ett ”tredje” intersubjektivt fält där självreflektion, utforskande, mentalisering, lekande eller drömmande (Ogden 2009) kan växa fram. Det är väl på gränsen till överflödigt att påpeka att det såklart utgår från terapeutens behov. Handledaren får se upp med egna exhibitionistiska, rivaliserande eller narcissistiskt färgade motiv. En annan fara är att göra självavslöjandet till en teknik eller intervention. Den fungerar nog optimalt om den är en spontan och naturlig del av ett ”vanligt” samtal.

I Greensonexemplet skulle en självavslöjande relationell handledarkommentar kunna vara: ”när jag lyssnar på vårt samtal så dyker en kritisk tanke kring din tysta respons upp…” Med denna kommentar utlagd i ”fältet” skulle en reflekterande dialog kunna ta form.

Eller: ”när jag lyssnar på mig själv när jag talar kan jag höra hur jag låter ganska sträng… – stämmer det med din upplevelse? – hur kan man tänka om det?” Den skulle kunna följas upp med något i stilen: ”för min del skulle det kanske kunna handla om en påtaglig identifikation med patientens utsatthet…” Med ett samtal i denna ton finns inte samma grogrund för oreflekterade ”enactments” och parallellprocesser.

Att undervisa/lära ut eller behandla? (The Teach/Treat Issue)

När handledningsarbetet tar form på det sätt som här skisserats kan man konstatera att det blir mer och mer likt det terapeutiska. Detta leder oss in på ett annat klassiskt psykoanalytiskt handlednings - dilemma; The Teach/Treat Issue.

Harold Searles (1965, s 501) skrev:

”Jag anar starkt att vi går mot den dag, då det kommer att råda en lika stor enighet om att psykoanalytisk handledning har en stor terapeutisk betydelse för bägge parter. En sådan insikt fordrar att vi upptäcker, att all mänsklig interaktion som är lång och intensiv, i ordets rätta bemärkelse är ömsesidigt terapeutisk (eller antiterapeutisk).”

Alla som handlett vet att detta är sant. Både i rollen som handledare och terapeut är vi i den privilegierade positionen att dagligen i vårt arbete stöta på och upptäcka nya sidor av människans väsen och inte minst vårt eget. Gabbard & Ogden (2009) formulerar detta väl:

“The psychoanalysis of each of our patients inevitably places us in situations that we have never before experienced and, as a result, requires of us a larger personality than that which we have brought to the analysis. We view this as true of every analysis: there is no such thing as an ‘easy’ or ‘straightforward’ analysis. The reconceptualization of projective identification as an intrapsychic ⁄ interpersonal process in the writings of Bion and Rosenfeld recognizes that in these novel, disturbing analytic situations the analyst requires another person to help make the unthinkable thinkable. That other person is most often the patient, but may be a supervisor, colleague, mentor, consultation group, and so on.”

När det gäller psykoanalytisk handledning har det funnits en stark tradition att hålla isär den handleddes professionella och personliga utveckling. Ursprunget till detta kan bland annat spåras till 1920, då Berlins psykoanalytiska poliklinik startade den första standardiserade och formaliserade utbildningen till psykoanalytiker. Utbildningen blev delad i tre obligatoriska delar; läroanalys, teori och praktik under handledning. Man var noga med att hänvisa alla egna reaktioner (motöverföring) till egna analysen. Denna tredelning har levt vidare.

Det är knappast möjligt att skilja den genuina professionella utvecklingen från den personliga, den professionella ”personan” från personligheten. Att mogna som terapeut har alltför mycket gemensamt med generell personlig utveckling.

Åsikterna om detta har placerat sig i ett spektrum. Från den konservativa extremen, den klassiska modellens didaktiska fokus på patientens psykologi och på korrekt teknik, där vissa författare (Arlow, 1963) gått så långt som att man inte ens bör benämna när man ser motöverföringsproblem hos den handledde. Till den terapeutcentrerade modellens fokus på den handleddes motöverföring som viktig för förståelsen av patienten och behandlingsrelationen. Något av ett tabu har funnits kring att i handledning beröra terapeutens bekymmer; att passera gränsen mellan att lära ut och behandla. Många har menat att bara terapeutens personliga terapeut kan adressera terapeutens egen dynamik. Detta tabu kan man fundera över; vad handlar det om?

I den relationella modellen blir frågan mer komplex: En vattentät gräns mellan att ”undervisa/lära ut” och ”behandla” är här varken önskvärd eller egentligen möjlig. I en tvåpersonsmodell bör alla i matrisen inblandades bidrag vara föremål för reflektion.

Var går då gränsen mellan handledning och ”egenterapi”? Finns den? I den relationella andan blir såväl terapeutens som handledarens egna bidrag i relationen explicita och föremål för reflektion. Här finns en uppenbar risk att ett strikt upprätthållande av gränsen blir ett hinder i ett öppet och ärligt utforskande av den verkliga och föreställda relationen. Det är knappast möjligt att skilja den genuina professionella utvecklingen från den personliga, den professionella ”personan” från personligheten. Att mogna som terapeut har alltför mycket gemensamt med generell personlig utveckling.

Men det övergripande syftet med handledning är alltid terapeutens utveckling som kliniker och patientens väl. Inom den ramen kan, eller snarare förekommer oundvikligen behandlande inslag. Självfallet bör man inte gå djupare än som krävs inom denna målsättning och den handleddes egna gränser kring detta måste respekteras. Detta kan med fördel vara föremål för förhandling. Handledarens uppgift är att inte förlora det övergripande målet. Detta skiljer sig i princip inte från arbetet i en terapi där patienten söker för ett visst avgränsat bekymmer, och man går inte djupare än som krävs.

Flera omständigheter påverkar detta dilemma: Går den handledde i egenterapi? Hur påverkar det i så fall ”gränsen”? Ännu en viktig relation förs då in i handledningsmatrisen. Eller har den handledde ingen egen erfarenhet av egenterapi? Eller har den handledde avslutat sin egenterapi? Självfallet kan det även vara så att en ny omgång är att rekommendera. (Frawley-O’Dea & Sarnat, 2001)

När det gäller handledarens professionella och personliga utveckling, som är (eller borde vara) en oundgänglig följd av detta relationella arbete så har det, efter Searles, inte uppmärksammats i någon större utsträckning.

Sammanfattningsvis kan man säga att ett relationellt tänkande runt handledningsrelationen kanske ligger närmare ”hur det oundvikligen är” (oavsett vilken modell vi arbetar utifrån) – ömsesidigt, samkonstruerat, självavslöjande, okänt, etc. – dvs hur det oundgängligen är när två subjektiva människor relaterar. Frawley-O’Dea & Sarnat (2001) påpekar att; ”Herein lie the excitement, the richness, the potential, and the terror of supervision.” Detta, det djupt mänskliga, som vi försöker komma närmare kan, när vi lämnar den auktoritära expertpositionen och våra färdiga teorikonstruktioner, vara såväl befriande, berikande som skrämmande för såväl terapeut som handledare. Befriande i den meningen att delar av vår unika mänsklighet och vårt sätt att vara och arbeta inte längre behöver vara föremål för någon inre eller yttre censur. Skrämmande för att vi har att i större utsträckning stå nakna inför det okända, i ett utforskande icke-vetande. Den klassiska synen på handledningsrelationen som en instans, där det handlar om att handledaren förser terapeuten med något; förståelse, härbärgerande, empati, känslomässig närvaro eller en modell/förebild i reflekterande, får ge vika för en syn där handledning mer (eller åtminstone också) är en verksamhet som undersöker vad som faktiskt händer och samkonstrueras såväl i handledningsrelationen som i terapirelationen.

Referenser finns i originalartikeln, Insikten 2/2011