Tidskriften psykoterapi Tidigare nummer Artikelregister Artiklar i fulltext Psykoterapicentrum

Freud i vår tid – om talets och röstens betydelse i psykoterapi

Daniel Sykes

Vilken betydelse har Sigmund Freud i vår tid? Kan de idéer som han formulerade för ungefär 100 år sedan ha någon klinisk relevans idag? Frågan kan enligt mitt sätt att se på saken inte ges ett enkelt jakande eller nekande svar, utan kräver istället ytterligare reflektion.

I en tidigare artikel med titeln Psykoterapin och yttrandefriheten (Sykes, 2016) försökte jag visa på hur Freuds arbete kan vara till hjälp för att belysa ett i vår tid aktuellt tema, nämligen frågan om psykoterapin håller på att förlora sin funktion som en plats där människor kan tala fritt utan censurerande begränsningar. Vad jag där försökte göra var att placera in Freuds idé om det fria associerandet i vår tids psykoterapeutiska sammanhang. Freuds verk kan alltså inte läsas bokstavligt utan behöver översättas och appliceras på de frågor som vi i vårt samhälle brottas med. Dessutom krävs det att hans tankar omformuleras utifrån vår tids vetenskapliga diskussion. Freud byggde ju sina teorier mot bakgrund av de vetenskapliga föreställningar som då var rådande. Han var en nyfiken person som tog till sig av nya idéer och vetenskapliga rön och jag är därför säker på att han inte skulle ha något emot att hans tankar fortsatte att utvecklas utifrån vetenskapens nya landvinningar.

Jag har under några år fördjupat mig inom området psykodynamisk affektfokuserad psykoterapi (se Bergsten et al., 2015). Denna terapimodell har på många sätt hjälpt mig att tydligare iaktta de känslomässiga svårigheter som mina patienter brottas med och dessutom tillhandahållit redskap i arbetet med att bryta de upprepningar och låsningar som ligger bakom deras symptom. Att mer medvetet fokusera på hur vi människor värjer oss emot och med olika medel undviker de i grunden betydelsefulla känslomässiga reaktioner som vi behöver för att manövrera i våra liv, särskilt i samspelet med andra människor, har för mig inneburit en väg att bättre hjälpa mina patienter.

Ett av de utmärkande dragen i denna terapiform har dock varit svårt för mig att acceptera och integrera med mitt övriga sätt att arbeta psykoterapeutiskt. I den affektfokuserade psykoterapin läggs nämligen stor vikt vid de känslomässiga signaler som kommuniceras genom ansiktsuttryck och kroppsspråk. Under utbildningar i affektfokuserad terapi förekommer det till exempel moment där man uppmanas att titta på videoupptagningar av terapisessioner utan ljudet påslaget, för att därigenom endast fokusera på det visuella. Skälet till detta fokus är bland annat att den forskning som gjorts inom området affektteori huvudsakligen studerat affekternas uttryck i det visuella fältet, företrädesvis genom ansiktsuttryck (se Ekman, 1989).

Den psykodynamiska terapin med sin grund i Freuds psykoanalys har, i kontrast till detta fokus på det visuella, alltid haft sin grund i det talade ordet. I det mentala rum som uppstår då någon växelvis talar respektive lyssnar har den psykodynamiska terapin sin fasta förankring. Att inte ha detta som utgångspunkt i det psykoterapeutiska arbetet har för mig varit svårt att acceptera. Den psykoanalytiska möbleringen med analysanden liggande på divan med analytikern sittande bakom är som gjord för detta samspel, men även senare utvecklingar av psykoanalytiskt inriktad terapi har, trots att man ofta valt att sitta mitt emot varandra, alltid betonat det talade ordet framför den icke-verbala kommunikationen.

Inom den affektfokuserade psykoterapin anser man det istället vara av stor betydelse att terapeut och patient sitter mittemot varandra och därigenom har en ständig blickkontakt. Det visuella kan inte undvaras om man vill arbeta med patientens känsloreaktioner och det affektiva samspelet mellan patient och terapeut. En grundläggande skiljelinje mellan den affektfokuserade psykoterapin och den traditionella psykodynamiska terapin tycks här komma till uttryck.

En känsla som gnagt i mig är att den affektfokuserade psykoterapin genom detta ställningstagande missar något betydelsefullt och därigenom riskerar att förlora en kunskap som den psykodynamiska terapin fått i arv av doktor Freud. En nyligen publicerad artikel i American Psychologist (Kraus, 2017) ger dock den affektfokuserade psykoterapin en infallsvinkel som kan hjälpa den att bättre integrera den psykodynamiska terapins betoning av det talade ordet med dess eget fokus på affekter och det känslomässiga samspelet mellan terapeut och patient.

I artikeln redovisas fem vetenskapliga studier som på olika sätt undersöker människors förmåga att avläsa och tolka känslomässig mellanmänsklig kommunikation. Ur studiernas resultat dras den entydiga slutsatsen att människors förmåga att korrekt avläsa känslor hos andra är som störst då tolkningen enbart baserades på auditiv och talad information.

Att det skulle vara lättare att uppfatta ett känslomässigt budskap genom att lyssna till en dialog mellan människor i kontrast till att enbart titta på deras samspel är kanske inte så förvånande. Men att vi mer korrekt tolkar känslomässig kommunikation med enbart auditiv/talad information i jämförelse med att samtidigt både lyssna till och titta på samma situation är kanske mer uppseendeväckande, något som resultaten av studierna alltså tyder på.

I artikeln lyfts några vetenskapligt förankrade hypoteser fram kring varför just den auditiva sinneskanalen tycks vara vår mest utvecklade då det gäller att korrekt tolka känslouttryck.

För det första lyfts belägg fram för att rösten är en mer komplex och dynamisk form för emotionell kommunikation i jämförelse med andra sinnesmodaliteter, exempelvis ansiktsuttryck. Genom rösten och talet förmedlas våra känslor både i semantisk form (vad som sägs) och genom paralingvistiska signaler som tonläge, intonation och pauseringar (hur det sägs) vilka i samspel ger möjlighet till mycket precisa, finstämda och sammansatta känslouttryck.

Mycket tyder också på att människans mer komplexa känsloförståelse först uppkommer då våra affektiva signaler ges en språklig betydelse. Och att människan på detta sätt förstår sina egna känslotillstånd genom språk gör det begripligt att just vår förmåga att tolka känslor genom röst och tal fått en så central plats bland våra kognitiva förmågor.

En andra hypotes som förs fram är att människor ofta använder kroppsspråket och ansiktsuttryck för att dölja sina egentliga känslor och intentioner, vilket alltså gör denna informationskälla svårtolkad. Vi lär oss till exempel att se glada ut när vi i själva verket är ledsna eller arga och detta skådespel har en viktig bedragande funktion i hanterandet av det sociala samspelet.

En tredje hypotes som tas upp i artikeln är att vår förmåga att tolka känslomässig kommunikation försämras då vi behöver behandla information från flera sinneskanaler samtidigt, exempelvis både det någon säger och det denna person visar med sitt kroppsspråk. Större mängd och ökad komplexitet i den information som ska tolkas gör det svårare att sortera ut det relevanta och försämrar därmed vår möjlighet att korrekt tolka den bakomliggande känslomässiga kommunikationen.

Det som förs fram i Kraus artikel har enligt min mening stor betydelse för den affektfokuserade psykoterapins fortsatta utveckling. Artikelns slutsatser bör nämligen leda till ett återvändande till Freuds grundförutsättning för psykoterapin, nämligen att den psykoterapeutiska processen främst utspelar sig i det verbala och auditiva samspelet. I Freuds texter finns mängder av beskrivningar och analyser av hur människans intrapsykiska och interpersonella verklighet tar sig olika språkliga och poetiska uttryck. I texter som Drömtydning (1900), Vardagslivets psykopatologi (1901) och Vitsen och dess förhållande till det omedvetna (1905) är detta särskilt framträdande, men den som läser noga kan likt den franske psykoanalytikern Jacques Lacan förstå att stora delar av Freuds teori har som grundförutsättning att det är genom det talade ordet som vi bäst får tillgång till människans inre och omedvetna liv (1953/1989).

Den affektfokuserade terapin har bidragit med att föra in både affektteori och neurovetenskap på ett kliniskt användbart sätt i psykoterapin och med denna artikel hoppas jag öppna en väg för ytterligare korsbefruktning mellan denna moderna forskning och de teorier som Freud förde fram på sin tid. Jag är ingen motståndare till att förändra och förnya den psykodynamiska terapin, men detta bör inte ske på ett sätt som kastar ut barnet med badvattnet. Den affektfokuserade terapin riskerar genom sitt fokus på det visuella fältet – det som patienten signalerar genom ansiktsuttryck/kroppsspråk och det som utspelar sig i blickkontakten mellan patient och terapeut – att tappa bort den mest centrala kanalen för att få tillgång till en människas inre verklighet, nämligen rösten och talet. Denna kanal har alltsedan Freud uppfann psykoanalysen varit den psykoanalytiska och psykodynamiska terapins huvudsakliga fokus och studieobjekt. Kraus artikel ger belägg för att detta inte varit en slump utan ett rimligt val även sett ur ett affektteoretiskt perspektiv. Den affektfokuserade terapin borde därför inte enbart följa den forskningstradition som i så stor utsträckning riktat in dem på det visuella och istället återuppta undersökningen av hur våra känslor formas, förändras och kommuniceras genom rösten och talet. På så vis skulle en integration mellan den affektfokuserade psykoterapin och dess tidigare psykodynamiska rötter ske, en integration som öppnar upp för möjligheten att affektfokuserade psykoterapeuter drar större nytta av sitt historiska arv.

Referenser återfinns i originalartikeln i Psykoterapi nr 4 2017.

DANIEL SYKES är legitimerad psykolog och psykoterapeut, verksam inom primärvården och vid egen mottagning i Göteborg. Hemsida: www.danielsykes.se, e-post: sykes.psykologmottagning@gmail.com.