Tidskriften psykoterapi Tidigare nummer Artikelregister Artiklar i fulltext Psykoterapicentrum

Det relationella perspektivet – psykodynamiskt nytänkande

av Sven Sjöqvist

I det följande kommer jag att summariskt beskriva utvecklingen av det relationella perspektivet och föra fram tanken att det skulle kunna betraktas som en slags tredje vågens psykodynamiska psykoterapi. I framställningen kommer jag kortfattat att beröra begrepp som överföring, neutralitet och diagnos, samt ta upp paralleller till psykoterapiformer som systemorienterad terapi och stödterapi. Denna artikel gör dock inga anspråk på att ge annat än punktvisa nedslag i den relationella utgångspunkten.

Även om det alltid är en rad aktörer som bidrar till förändrade synsätt, är i synnerhet en person förknippad med tillkomsten av det relationella perspektivet, nämligen Stephen Mitchell. Han har genom en handfull böcker och ett stort antal artiklar formulerat ett betraktelsesätt på den psykoanalytiska praktiken, som implicerar en förskjutning av fokus från det intrapsykiska till det interpsykiska.

Genom att sammanföra relationella tankegångar hos olika isolerade psykoanalytiska företrädare, lyckades den förtidigt bortgångne Mitchell (1988) i boken Relational concepts in psychoanalysis visa att dessa sedan en lång tid funnits inom psykoanalysen. Just Mitchells förmåga att sammanställa tankar om psykoanalytisk teori och praktik på ett nytt sätt ledde i sin tur närmast till ett paradigmskifte, ett radikalt annorlunda sätt att beskriva och formulera psykodynamisk psykoterapi och psykoanalys – the relational turn in psychoanalysis.

I denna artikel har jag huvudsakligen utgått från den utformning av den relationella terapin som kommit till uttryck hos Stephen Mitchell och hans kollegor i New York, särskilt på det sätt den framställs i den aktuella sammanfattningen och introduktionen av Paul Wachtel (2008), Relational theory and the practice of psychotherapy. Även Rolf Holmqvists (2007) utmärkta Relationella perspektiv på psykoterapi har fungerat som en inspirationskälla. Jag kommer för enkelhetens skull inte göra någon begreppsutredning av skillnaderna mellan relationell psykoterapi och relationell psykoanalys, utan betrakta dem som två likvärdiga instrument i den psykodynamiska orkestern.

Ett relationellt perspektiv växer fram

Även om företrädare för det relationella perspektivet ofta brukar anföra dunkla passager hos Freud som visar att han tidigt resonerade relationellt, skulle jag vilja hävda att ett sammanhållet relationellt perspektiv enbart har cirka tjugo år på nacken, med andra ord från tiden för utgivningen av den tidigare nämnda boken av Mitchell.

I det här sammanhanget kan det vara värt att påpeka att man inte talar om en ny skolbildning, utan som Holmqvist (2007) framhåller, om ett relationellt perspektiv på psykodynamiskt psykoterapi.

Stephen Mitchell hade visserligen några år tidigare skrivit en bok tillsammans med psykoanalytikern Jay Greenberg med ett liknande tema, men det är först när Mitchells första egna bok utkommer som det relationella perspektivet formuleras på det integrerande sätt – som senare kommer att visa sig lägga grunden för ett nytt synsätt, ett nytt perspektiv. I det här sammanhanget kan det vara värt att påpeka att man inte talar om en ny skolbildning, utan som Holmqvist (2007) framhåller, om ett relationellt perspektiv på psykodynamiskt psykoterapi.

I sin bok lägger inte Mitchell fram några nya teorier, utan han sorterar snarare tidigare isolerade relationella tankegångar inom psykoanalysen på ett nytt sätt. Och det är just detta som är det nyskapande. Genom att lyfta fram och anföra tankegångar från isolerade företrädare för psykoanalysen som Sullivan, Fairbairn, Winnicott, Loewald, Kohut och Ferenczi, får han dessa att framstå som en samlad orkester, som om det relationella perspektivet redan var en del psykoanalysen.

En annan tidpunkt som är av betydelse för det relationella perspektivets institutionalisering är början av 1990-talet, då utgivningen av tidskriften Psychoanalytic Dialogues inleds. Tidskriften startades av Mitchell och hans kollegor. Vid samma tid institutionaliseras en utbildning i relationell psykoterapi och psykoanalys vid New York University och utgivningen av Relational perspectives book series inleds. Den senare har utkommit med ett fyrtiotal volymer. Numera hålls ungefär två årliga kongresser i relationell psykoanalys. I sammanhanget kan nämnas den sammanställning av de mest centrala artiklarna från det relationella perspektivet, vilka återfinns i tre läsvärda volymer av Relational psychoanalysis (1999, 2005 och 2007, se litteraturförteckningen).

Relationella omtolkningar

Ett exempel på Mitchells (2000) förmåga till omläsning av psykoanalytiska texter är hans behandling av Hans Loewald. I boken Relationality ger han en beskrivning av Loewald som visar att denne bör betraktas som en av företrädarna för ett relationellt synsätt. Mitchell visar hur Loewald på ett skickligt vis maskerade sina relationella tankegångar genom att använda ett språkbruk från en klassisk psykoanalytisk tradition och inom denna ”gömma” sina relationella tankegångar:

Det finns många passager från Loewald som, taget ur sitt sammanhang, lätt skulle misstas för psykoanalytisk teoribildning från 1930-talet. Loewald ger dock dessa ålderstigna ord distinkta, explicita och förändrade innebörder (Mitchell, 2000, s 12 alla citat, min översättning).

Mitchell visar därmed hur han ur Loewalds tankegångar ett antal decennier senare, lyckas avlocka dem deras ursprungliga relationella innebörd. Något som för tankarna till hur konstutövare bakom den tidigare järnridån maskerade sina verk inför en oresonlig regim. Det tycks med andra ord inte alltid ha varit så lätt att vara en relationell föregångare inom en ibland snäv ortodox psykoanalytisk skolbildning.

Den tredje vågens psykodynamiska psykoterapi

Om man översiktligt delar in psykoanalysen i tre stadier eller paradigm, skulle man kunna urskilja tre vågor: den klassiska psykoanalysen, den objektrelationsteoretiska skolan och det relationella perspektivet. Den sistnämnda har även Holmqvist (2007) angett som den nu ledande inriktningen inom den psykodynamiska psykoterapin.

Om vi förenklar resonemanget, skulle man vidare kunna säga att den klassiska psykoanalysen utmärkt - es av begrepp som neutralitet, rationalitet och objektivitet. De tidiga psykoanalytikerna såg sig som en slags själens kirurger vilka bedrev en form av själens arkeologi. Analytikerna skulle fungera som en projektionsskärm, mot vilken patientens inre skulle spelas upp. För att klientens inre i så oförvanskad form som möjligt skulle kunna framträda, ansågs det av vikt att psykoanalytikern minimerade sitt inflytande och det egna själsliga bidraget i analysen. Drifter, motstånd och försvar, var andra termer som användes för att beskriva det som skedde i processen. Problemet var bara att hur analytikern än strävade efter att vara neutral, så blev även denna ”neutralitet” en oundgänglig del av terapin. Exempelvis resulterade analytikernas upplevda ”oåtkomlighet” i att klienten kom att fokusera på aspekter som handlade om otillgängliga, distanserade och frånvarande föräldrar. Något som alltså var en direkt återspegling av psykoanalytikerns förhållningssätt i psykoanalysen – vilket följaktligen inte alls var särskilt neutralt.

Nästa steg blev utvecklandet av objektrelationsteorierna, vilka tog fasta på de internaliserade erfarenheterna av relationer i klientens liv, i synnerhet under uppväxten, i regel i förhållande till föräldrarna. Begrepp som ”inre objekt” blev centrala. Istället för att fokusera på medfödda och närmast biologiska drifter så arbetade man alltså med de ”inre objekten”, så som de framträdde i psykoterapin och i förhållande till psykoterapeuten. Den objektrelationsteoretiska skolan medförde därmed en ökad betoning på relationen mellan klient och psykoterapeut. Men på många sätt behölls den tidigare strukturen från den klassiska psykoanalysen och de ”inre objekten” fick funktioner som liknade drifterna. De betraktades som en slags förvärvade, men dock stabila och tämligen opåverkbara, internaliserade erfarenheter, vilka levde sitt eget liv och aktualiserades i de nuvarande aktuella relationerna. De aktuella relationerna sågs som en slags spelplats för att de internaliserade relationerna skulle gestaltas, inte något som ändrade kursen av de mönster som redan förvärvats.

Problemet var bara att hur analytikern än strävade efter att vara neutral, så blev även denna ”neutralitet” en oundgänglig del av terapin.

Detsamma gällde förhållandet till terapeuten, vilket förutsattes vara neutralt och endast i begränsad omfattning kunna påverka den process som spelades upp i klientens liv och i terapirummet – även om syftet med behandlingen samtidigt var att förändra förhållandet till dessa internaliserade objektrelationer. Lite förenklat skulle man kunna säga att psykoterapeuten mer hade rollen att fungera som en slags ”katalysator”, för att underlätta denna utveckling.

Det tredje steget i denna utveckling av den psykodynamiska psykoterapin skulle således utgöras av det relationella perspektivet – vilket alltså inte är en ny terapiform, utan snarare ett nytt förhållningssätt eller synsätt. Här sker ytterligare en renodling eller betoning av relaterandet som bas i behandlingsarbetet. I denna tvåpersonspsykologi (att såväl psykoterapeuten som klienten ingår i denna helhet), får även terapeutens egna ageranden, erfarenheter och internaliserade objektrelationer betydelse. I relationell psykoterapi blir samspelet och samagerandet centralt och har av psykoanalytikern Thomas Ogden (2004) betecknats som the psychoanalytic third, eller den unika enhet som uppstår i mötet mellan psykoanalytikern och klienten – den matris av överföring och motöverföring som såväl klient som terapeut bidrar till. I den relationella terapin finns inga ambitioner att nollställa de egna bidragen, de egna erfarenheterna eller personligheten hos terapeuten. Psykoterapeuten kan med andra ord inte, som i den klassiska psykoanalysen, vara en blank skärm, en neutral betraktare, en uttolkare som avstår från att bekräfta och validera klientens upplevelse av rädsla för att detta skulle aktivera djupa infantila behov eller störa analysen av dessa erfarenheter – tankegångar som var vanliga i tidigare former av psykoanalys. Psykoterapeuten betraktas istället som medskapare och medagerande till det som blir den psykoterapeutiska produkten – den narrativa och meningsbärande konstruktion som beskriver klientens unika liv och erfarenheter. Eller det unika möte som skapas i den psykoterapeutiska situationen (Ehrenberg, 2003).

Det är i sammanhanget av vikt att påpeka att den ovan beskrivna utvecklingen utgår från förhållanden i USA. I Skandinavien har vi en något annorlunda situation i och med den starka influens som den brittiska objektrelationsteoretiska skolan under lång tid utövat här. Vi har därför lättare att införliva och ta till oss det relationella perspektivet. För oss var det med andra ord inte samma revolution, som man i USA upplevde när Greenberg & Mitchell (1983) gav ut sin bok Object relations in psycho-analytic theory – eller när Mitchell några år senare formulerade det integrerade relationella perspektivet i sin epokgörande bok. Skandinaviska psykoterapeuter hade vid den tiden nämligen redan bekantat sig med objektrelationsteoretiker som Winnicott, Klein och Fairbairn.

Klassisk psykoanalys tolkad relationellt

Eftersom man inom den relationella psykoterapin inte längre använder en terminologi grundad i enpersonspykologi (att psykoterapin skulle syssla med en gestaltning av klientens intrapsykiska värld), har psykoanalytiska begrepp från ett tidigare synsätt ifrågasatts. Det gäller begrepp som motöverföring, psykisk struktur, motivation och diagnos.

Om man som inom det relationella perspektivet betonar förhållandet mellan dem som ingår i den psyko terapeutiska enheten, är det svårt att använda begrepp som tar fasta på den ena sidan av denna enhet, såsom är fallet med begreppet motöverföring; tanken att terapeutens reaktioner, tankar och känslor i psykoterapin är att betrakta som reaktioner på klientens överföring. I den relationella psykoterapin är det oklart vem som överför vad på vem. För vad skulle en reaktion på en motöverföring kallas? Motmotöverföring? (Aron, 1991). Inom det relationella perspektivet med sin betoning på det som sker mellan människor, förlorar termer från en klassisk form av enpersonspsykologi en del av sina förklaringsvärden.

Psykoterapeuten kan med andra ord inte, som i den klassiska psykoanalysen, vara en blank skärm, en neutral betraktare.

Psykoanalytikern Emmanuel Ghent (2002) har diskuterat föreställningarna om ”psykiska strukturer” och psykologisk utveckling. Han menar att vårt psyke och interaktionen med omgivningen är betydligt mer komplicerad än vi tidigare föreställde oss och att vi inte kan använda det objektifierande språkbruk som vi blivit vana vid. Exempel på dylika begrepp är de som postulerar en ”psykisk struktur” och diagnoser som ”personlighetsstörning”. Ghent framhåller att de strukturer som vi trodde fanns tycks saknas, likaså de regler som vi utifrån en tidigare diskurs trodde styrde våra beteenden och vår utveckling. Istället bör vi betrakta hur våra upplevelser är knutna till den relationella väv eller det system av relationer som vi finns inbäddade i.

”Det tycks dock finns ett multipelt, parallellt och kontinuerligt dynamiskt samspel mellan perception och handling, ett system vars natur söker stabila lösningar (Ghent, 2002, s 771).”

Denna konfiguration kan misstas för en ”psykisk struktur”, men är snarare att betrakta som ett interaktionellt mönster som framträder i mellanrummet mellan individerna – inte inom någondera av dem.

När det gäller beskrivningen av våra psykologiska motiv har Mitchell (1993, s 134) framhållit att:

Alla personliga motiv har en lång relationell historia. Om självet är invävt i en relationell kontext, antingen inre eller yttre, då har alla viktiga motiv framträtt som ett resultat av andras närvaro och som reaktioner på signifikanta andra.

Hur vi handlar och upplever, känner och tänker, bestäms alltså främst av de relationella konfigurationer som finns omkring oss och inte utifrån inre psykiska strukturer eller antagna intrapsykiska motiv. De internaliserade motiven är med andra ord ursprungligen relationella produkter – som också kommer till uttryck i ett sammanhang där de har, eller förväntas få, en meningsfull betydelse. Utifrån det relationella perspektivet är det primära hos människan alltså det meningsfulla relaterandet och det som sker mellan oss, och inte drivkrafter inom den enskilda individen.

Vi behöver använda ett språk som utgår från relaterandet

Som läsaren anar är därmed skillnaden hårfin mellan objektrelationsteorins och det relationella perspektivet syn på relaterandet. I visst sammanhang tycks även Mitchell likställa objektrelationsteorierna med det relationella perspektivet. Man skulle dock kunna säga att det relationella perspektivet snarare innebär en utvidgning, där såväl den interpersonella psykoanalysen (Sullivan och Fromm) som självpsykologin (Kohut) inkluderas – psykoanalytiska varianter som tidigare har utstötts ur den psykoanalytiska gemenskapen, men nu alltså lyfts tillbaka och dessutom får en framträdande plats. Särskilt gäller det Harry Stack Sullivans (1953) epokgörande arbete The interpersonal theory of psychiatry.

Diagnos och relation

Om man som i den relationella psykoterapin tar fasta på det unika i relationen, mötet eller det kontextuella sammanhang som detta möte sker i, säger det sig själv att det är svårt att ställa sig utanför detta sammanhang – och till exempel ställa en diagnos eller göra en ”objektiv” bedömning av den klient som man samtalar med. Man inser då att den man observerar i själva verket är lika mycket delar eller aspekter av en själv. Diagnosen blir därmed en utsaga som implicerar diagnosställaren. Och diagnosen kommer därmed även att ange hur man förhåller sig till varandra, alltså i vilket relationellt förhållande man står.

Man undrar ibland vad diagnoser betyder i ett relationellt perspektiv. Är det rimligt att ställa diagnos, eller att göra en bedömning på klassiskt manér av patientens tillstånd, när den principiella utgångspunkten är att terapeuten och patienten tillsammans skapar förståelsen av patientens problem? Om man bara tar hänsyn till samspelet mellan terapeut och patient är svaret rimligen nej. Vem är den terapeut som kan bedöma patienten och förklara att han har en narcissistisk personlighetsstörning, när den kunskap som terapeuten kan ha om patienten är beroende av samspelet mellan dem? (Holmqvist, 2007, s 309–10)

Man kan därmed säga att det relationella perspektivet tvingar oss att vara mer ödmjuka och respektfulla, och inse att det vi observerar och diagnostiserar, i mångt och mycket kan vara framprovocerat eller bestämt av det förhållningssätt och beteende vi har gentemot dem som söker vår hjälp eller är föremål för vår diagnostik. Den narcissism som jag så gärna vill se hos min broder är med andra ord min egen blindhet för det övermod jag ger uttryck för när jag tror mig uttala mig på detta sätt om honom. I samma stund som jag benämner min broders narcissism har jag även definierat min egen.

Det relationella perspektivet visar istället att vi behöver finna ett annat språk för att beskriva det som sker i terapin. Vi behöver använda ett språk som utgår från relaterandet (Gergen, 2009) – något man har försökt med inom det systemiska perspektivet där man sedan lång tid strävat efter att komma ur ett individcentrerat och intrapsykiskt synsätt (Haley, 1976). I och med det relationella perspektivet tycks dessa tidigare oförenliga områden (psykoanalysen och systemteorin) närma sig varandra (Donovan, 2005; Beebe & Lachmann, 2003). I själva verket skulle man kunna betrakta det relationella perspektivet som en senkommen vidareutveckling av psykoanalysen, en utveckling som liknar den som inträffade när systemteorin på 1960-talet avskilde sig från densamma. Idéhistoriskt finner jag detta särskilt intressant när man betänker att en av Mitchells favoritgestalter, psykiatern Harry Stack Sullivan som var verksam på 1940-talet, själv var en föregångare och inspirationskälla till en av systemteorins portalfigurer Gregory Bateson – vilken på 1950-talet var med och utvecklade en systemorienterad och interaktionistisk teori om schizofrenins etiologi, nämligen teorin om dubbla budskap. En teori som för övrigt får ett starkt gehör under antipsykiatrins uppseglande under 1960-talet (särskilt hos Ronald Laing) och kom att utgöra en väsentlig beståndsdel i den (Crossley, 2006). Antipsykiatrin medförde i sin tur den psykodynamiska psykoterapins genombrott inom psykiatrisk behandling på 1970-talet. Med andra ord ser det ut som om olika terapeutiska traditioner kontinuerligt korsbefruktar varandra.

Relationell psykoterapi och stödterapi

Psykoanalytikern Paul Wachtel, som är verksam vid samma institution som Mitchell tidigare var verksam vid, har beskrivit hur den psykodynamiska psykoterapin bär på en barlast av negativt färgade värderingar; en slags misstänksam inställning med ambition att avslöja, demaskera och påvisa de illusioner som klienten förutsätts lida av. Detta leder vidare till en slags ambition att åtgärda de underförstådda fel, brister eller störningar i karaktär och beteende som psykoterapeuten uppfattar hos klienten. Wachtel (2008) har fyndigt beskrivit detta som school of suspicion.

Mot detta ställer Wachtel det relationella perspektivets betoning på den utvecklande och kreativa relationen mellan klient och psykoterapeut vilken implicerar en mer välvillig, närande och affirmativ ton i dialogen (Killingmo, 2006). Det relationella perspektivet kan därmed sägas närma sig därmed den psykodynamiska stödterapin (Sjöqvist, 2007). Det är följaktligen tillrådligt att använda olika stödterapeutiska tekniker för att förbättra alliansen och därmed använda förhållandet mellan klient och terapeut så att det gagnar den psykoterapeutiska processen (Safran, 2003). Som Wachtel (2008, s 162) uttrycker det:

Jag delar inte ambivalensen när det gäller att erkänna min delaktighet i relationen eller att erbjuda stöd, uppmuntran eller någon annan av de faktorer som, liksom i varje form av mänskligt relaterande, bidrar till att bägge parter ska må bra.

Det relationella perspektivet medför nya möjliggörande tankar i förhållandet till det som brukar kallas self-disclosure. En form av sådant ”själv-avslöjande” är att psykoterapeuten vid väl valda tillfällen kan ge exempel ur den egna livserfarenheten för att på det viset gestalta vissa sätt att hantera problematiska situationer, hur han eller hon har bemästrat egna svårigheter eller gjort erfarenheter som medfört att psykoterapeuten själv gått vidare. Detta, liksom andra former av self-disclosure, skall dock användas med urskiljning utifrån terapeutens strävan att värdera vad som är i patientens tjänst.

Assimileringen av self-disclosure som ett sätt att vara som terapeut inom den relationella psykoterapin har redan tidigare varit en beståndsdel inom psykoterapiformer som KBT och psykodynamisk stödterapi (Winston, Rosenthal & Pinsker, 2004) – visar också att relationell psykoterapi kan ses som en form av integrativ psykoterapi, i likhet med stödterapin (Sjöqvist, 2004).

Self-disclosure betraktades tidigare som en parametrisk avvikelse från ett mer renlärigt psykoanalytiskt förhållningssätt. Detta omskrevs i termer av att tillfredsställa infantila bekräftelsebehov. Inom den klassiska psykoanalysen menade man att detta inte befrämjade det psykoterapeutiska arbetet utan riskerade att stoppa upp den psykoanalytiska processen.

Men Wachtel betonar att verkan av self-disclosure beror på vilket tillfälle, av vem, och i vilket syfte det sker – något som man inte kan fastställa bestämda regler för.

”Den innersta kärnan i det relationella perspektivet är att allting som sker under en session har meningsinnebörder – i själva verket multipla meningar – och att alla dessa meningsinnebörder måste vara av central betydelse för varje beslut som terapeuten tar om vad hon ska säga eller inte säga” (2008, s 263).

Mot ett relationellt fokus i psykodynamisk psykoterapi

I synnerhet i USA tycks formulerandet av det relationella perspektivet ha medfört en smärre revolution eller åtminstone reformering av den psykoanalytiska praktiken, och det relationella perspektivet är idag den ledande inriktningen inom psykoanalysen. Samtidigt som vissa delar av psykoterapin fått en ökad betoning på mätbarhet och effektivitet, så har alltså det relationella perspektivets betoning på det subjektiva relaterandet och meningsskapandet i förhållandet mellan individer lett till en ökad betoning av psykoanalysens ursprungliga hermeneutiska aspekter, det vill säga att psykoanalysen i första hand är ett instrument för ökad förståelse, och ett kunskapsinstrument – snarare än en behandlingsform.

Det är alltså inte fråga om en ny terapiform utan ett nytt sätt att betrakta det som händer i psykoterapin.

Den värld där Sigmund Freuds psykoanalys skapades finns inte längre. Vi lever idag i en värld med radikalt förändrade livsvillkor; en värld som utmärks av genomskinlighet, flexibla och multipla själv, sociala konstruktioner och postmodernism (Gergen, 2009). Detta innebär att våra behandlingsmetoder och det sätt vi förstår varandra också måste förändras.

Denna förändring tycks komma både genom att vi återknyter till de genomgripande upptäcker som Freud gjorde, men även inkluderar de förändrade synsätt som vår tid har skapat. Vi kan inte längre försöka få kontakt med vår ”inre kärna” eller vårt ”sanna jag”, för dessa tycks inte längre finnas. Det som finns är istället de band vi har till varandra, de sätt vi uppfattar, tolkar och skapar mening i förhållande till varandra; genom vårt språk och de känslor som vi kommunicerar med. Upptäckter som visserligen har gjorts för länge sedan – via Sullivans interpersonella teori, via Erich Fromms samhällskritiska psykoanalys, via systemteorin, via postmodernismen. Upptäckter som en tidigare hårdnackad psykoanalytisk ortodoxi vägrat acceptera, men nu lyfter fram och ger en central plats. Och den som lyckades med konststycket att få psykoanalysen att acceptera och införliva denna radikala epistemologi var den genialt välformulerade psykoanalytikern Stephen Mitchell. En man, som trots att det snart gått ett decennium sedan han dog, fortfarande har en ledande position inom psykoanalysen och är föremål för analyser och nyskapande inspiration.

Men hur avgränsar vi då relationellt psykoterapeutiskt arbete från psykoterapi på objektrelationsteoretisk grund – numera är det väl få som bedriver psykoanalys enligt den klassiska skolan eller utifrån en enpersonspsykologi. För när man läser Stephen Mitchells fallbeskrivningar slås man av hur mycket dessa processbeskrivningar överensstämmer med det som sedan lång tid beskrivits inom den psykodynamiska traditionen, eller med hur man själv som psykodynamisk psykoterapeut redan arbetar. Det är med andra ord svårt att utifrån Mitchells fallbeskrivningar lära sig vad det innebär att ha ett relationellt fokus jämfört med ett objektrelationsperspektiv.

Psykoanalytikern Emmanuel Ghent (1992) framhåller följande när det gäller det relationella perspektivet.

Det finns inte något som en relationell psykoanalytiker. Det finns bara analytiker med skiftande bakgrunder, vilka delar en syn där mänskliga relationer – specifika, unika mänskliga relationer – spelar en överordnad roll i [...] den psykoanalytiska psykoterapin (s xviii).

Rolf Holmqvist erbjuder en annan infallsvinkel, vilken därmed knyter samman de inledningsvis anförda omläsningarna av psykoanalytiska texter som kom till uttryck i Mitchells utläggning. Holmqvist (2007, s 12) framhåller att det relationella perspektivet ”kanske inte är någon terapiform, utan ett sätt att förstå psykoterapi eller förhålla sig till psykoterapeutiska processer, ett synsätt som skulle kunna appliceras på alla, eller åtminstone många, terapiformer”. Det är alltså inte fråga om en ny terapiform utan ett nytt sätt att betrakta det som händer i psykoterapin. Det handlar om ett sätt att beskriva meningsskapande, kontextualisering och att föra en dialog, där båda parter bidrar med sina erfarenheter och sina unika sätt att fungera. Och i detta relaterande kan ingen ställa sig utanför och förhålla sig till denna relation via en teknik eller metod. I denna dialog kan vi istället mötas och försöka förstå att det inte i första hand handlar om att hitta sig själv, utan att inse det Martin Buber beskrev för snart hundra år sedan, att jag och du är ett. Att vi i mötet kan upptäcka vår gemenskap – i en relation där vi båda kan växa och utvecklas. Och varje möte med våra klienter måste ha samma innerlighet som alla andra möten vi har med viktiga personer i våra liv, de vi älskar, de vi lever nära – de vi behöver för att själva kunna leva.

Referenser finns i originalartikeln, Insikten nr 4 2009