Tidskriften psykoterapi Tidigare nummer Artikelregister Artiklar i fulltext Psykoterapicentrum

Ungas identitetsutveckling
Tankar om extrema rörelsers och nätaktiviteters potential och lockelse

Björn Wrangsjö

Inledning

Psykisk ohälsa hos ungdomar och unga vuxna har en utbredning och karaktär som gör att man kan betrakta denna ohälsa som ett folkhälsoproblem (Lindblad & Lindgren, 2009). Det finns många olika sätt för dessa unga att hantera sin livssituation. Jag kommer att inrikta mig på två grupper som sinsemellan har likheter, men som också är radikalt skilda åt vad gäller lösningar på sin situation. Båda grupperna söker sig till en värld av en annan beskaffenhet än vår vanliga, med andra villkor för existensen.

Den ena gruppen rör sig till den virtuella världen på Internet och den andra till en helt annan kultur i Mellanöstern. Därmed inte sagt att det bara är unga med problem som söker sig till dessa världar, eller att alla som söker sig till dessa världar nödvändigtvis brottas med psykisk ohälsa.

Jag ska försöka beskriva dessa båda grupper och vad som kännetecknar deras livslägen, vad som kan få dem att söka sig bort från vår vanliga värld, vad som lockar i den värld de söker sig till, något om svårigheterna för dem att komma tillbaka till vår värld och vilka utmaningar vi kan stå inför som behandlare.

Vad kännetecknar grupperna

En del unga, mest pojkar, glider steg för steg ur skolan och ur kamratkretsen, sitter hemma vid datorn, spelar spel, vänder på dygnet, motstår alla föräldrarnas försök att styra upp deras livsföring. Blir föräldrarna desperata och drar ur sladden till datorn kan reaktionen bli våldsam och direkt farlig. Vuxenvärlden, föräldrar, lärare och inte sällan även behandlare är bekymrade, maktlösa, och frustrerade.

En annan grupp unga, mest men inte bara, pojkar lämnar landet. De söker sig till krigszoner i Mellanöstern, till en kultur som vi i moderna länder får söka oss långt tillbaka i vår historia för att finna motstycken till, ett samhälle präglat av en ambition att upprätta en ny stat; mäktig, respekterad/fruktad och extremt religiöst renlärig. Medlen är kompromisslösa, skoningslösa och extremt brutala, ”ändamålet tycks helga medlen”. Somliga av dessa unga har stöd av sin familj, uppmuntras av sina kamrater, andra gör det i tysthet lockade av utländska värvare.

Vår värld kan vara svår att leva i

De ungdomar som söker sig till den virtuella världen upplever ofta att de misslyckas i vår vanliga värld, det går inte så bra i skolan, ofta är kamratkontakterna inte bra, kanske blir de mobbade. Kontakten med föräldrarna är ofta frustrerande för båda parter. De erfarenheter de gör i den vanliga världen snarare minskar än ökar deras självkänsla och påverkar den centrala inre självbild som behöver byggas upp och vidmakthållas av upplevelser av att lyckas och vara uppskattade. Självkänslan kan vara så låg att den inte tål att utsättas för fler misslyckanden. Då innebär varje möte med omvärlden, varje eget initiativ, en risk som kan fördjupa deras vånda, ångest och nedstämdhet och i värsta fall leda till att de tappar lusten att leva. Bästa chansen att överleva och bevara hopp om framtiden är att stänga av kontakten med vår vanliga värld.

Vad erbjuder den virtuella världen

I nätkulturen finns i det närmaste obegränsade möjligheter att pröva sig fram i relationer, i spel med olika innehåll och med olika villkor för samspel med andra. De världar som byggs kan skapas genom samverkan och samförstånd eller innehålla mer eller mindre aggressiv och brutal kamp med medtävlare som ska besegras eller fiender i den virtuella världen som ska förintas.

Vad får dessa unga ut av den virtuella världen? De slipper den vanliga världens påfrestningar och upplevelser av maktlöshet. I den virtuella världen kan de ha betydligt större möjlighet till reglering och kontroll. De kan välja spel och relationer som passar dem. Där finns samma möjligheter som i drömmen eller fantasin vad gäller den stimulans som de behöver. I interaktiva spel kan de vara aktiva, hantera utmaningar, utveckla initiativ, handla och uttrycka känslor på ett sätt som inte är möjligt i den vanliga världen. I chat med andra kan de välja vilken sorts person de vill vara, ta roller som annars är omöjliga och göra nya erfarenheter. Kanske passar kommunikationen på nätet unga med lite autistiska drag ganska bra: konkret, rakt på, inte så mycket krusiduller, ingen mimik, gestik och besvärlig ögonkontakt att bli förvirrad av! (Heimann & Tjus, 1997) Vissa av dessa unga kan ha en fallenhet för samverkan med andra som kan komma till sin rätt i spel som kan pågå kontinuerligt över längre tid. De kan bli viktiga och respekterade medarbetare till andra med samma intressen från olika delar av världen i helt andra tidszoner.

Vilka söker sig till en annan kultur

Bilden av unga som söker sig till krigsskådeplatser i den muslimska världen är sammansatt. Vissa är socialt och ekonomiskt underprivilegierade och har inte funnit ett stabilt sammanhang i skola eller arbete och känner sig inte välkomna, accepterade och respekterade i sitt lokalsamhälle eller i samhället i stort. Kanske kommer de ifrån familjer med bakgrund i ett klansamhälle med auktoritär struktur och sträng tolkning av koranen. Alla förefaller inte aktivt religiösa. De tycks inte finna något konstruktivt utrymme för sin frustration och ser ingen acceptabel plats för sig i ett samhälle som de kanske också misstror av ideologiska och religiösa skäl. Andra i denna grupp kan verka väl integrerade med bra socioekonomisk situation, men ändå uppleva brist på tillhörighet och nedvärdering från omgivningen på grund av sin etniska och religiösa identitet.

Vad lockar dessa unga

De tycks lockas av en vision av ett samhälle där deras etniska och religiösa tillhörighet värderas och där kampen för detta samhälle erbjuder utlopp för den frustration och vrede som de bär på. I visionen om detta nya samhälle ingår olika möjligheter, till exempel att strida, vilket kan erbjuda närhet, kamratskap och våldsam spänning, inte sällan en dyrköpt lockelse.

Hur kan man tänka om dessa unga

Båda dessa grupper lämnar sin vardagliga verklighet för att pröva sig fram i en annan. Vi vuxna ser inte många möjligheter till framtid i de andra kulturer de söker sig till. Vi har en ambition att förebygga att de lämnar oss och önskar att de kommer tillbaka. En helhjärtad önskan när det gäller dem som sökt sig till nätet, mer problematisk när det gäller dem som sökt sig till krigszonerna. För att kunna bidra till detta återvändande behöver vi förstå vad som driver dessa unga, hur de förstår sin situation och hur de tänker om sin framtid och vad som hindrar dem att återvända.

Som behandlare kan vi ha två uppgifter: dels att underlätta för dem att hantera sina emotionella och sociala svårigheter och bygga upp en acceptabel självkänsla, dels tänka kring hur dessa svårigheter kan förebyggas även om det inte huvudsakligen och primärt är vår sak att arbeta med detta förebyggande. Att hjälpa dem är komplicerat, inte minst för att vad vi och deras föräldrar kan tycka att de borde ha hjälp med kan skilja sig avsevärt från vad de själva kan tänkas vilja förändra och ha hjälp med – som till exempel att få föräldrar att sluta tjata och lägga sig i.

Ytterligare en uppgift handlar om att ställa klinisk psykologisk förståelse och erfarenhet till förfogande för andra som möter dessa unga som vill återvända till vårt vanliga samhälle. Hjälpsamma begrepp som underlättar förståelsen kan vara tillit, identitet, tillhörighet, anknytning, självkänsla och affekthantering.

Hur kan människor handla som de gör mot varandra

Innan jag går närmare in på vissa av dessa begrepp vill jag fördjupa mig lite i människors sätt att uppleva och handla mot varandra. Starkt förenklat har vi två möjligheter vad gäller relation och ömsesidighet – ”on” och ”off”. I ”on-läge” är vi öppna för den andre, låter oss påverkas tanke- och känslomässigt - empatin är påkopplad. Den andre är ”personifierad”, en medmänniska, i den meningen en av oss. I ”off - läge” kan vi ta in tankar från eller beträffande den andre och lägga märke till känslor den andre visar, men vår öppenhet och empati finns inte där. Den andre är avpersonifierad, snarare ett ”föremål” än en medmänniska. Vi registrerar denna andra person men utan inlevelse. I och för sig finns mellanlägen men jag bortser från dem för tydlighetens skull.

Verkar det betänkligt eller rent av omänskligt? Bara stänga av och ”avpersonifiera” så där? I praktiken är det ofta inte så betänkligt, snarare en fråga om absolut nödvändighet. Låt oss se på en vardagssituation. Vi läser morgontidningen. Där skildras inbrottsoffer, misshandelssituationer, flyktingars utsatthet, skadade vid jordbävningar. Här skymtar tusentals plågsamma människoöden. Hur många av dessa kan, orkar och ”ska” vi leva oss in i, öppna oss för? Vi skulle inte kunna resa oss från stolen om inte det, som min kollega Magnus Kihlbom kallat ”frukostförsvaret”, har slagit till för att reglera hur mycket vi påverkas känslomässigt och hur mycket medkänsla som vi förmår uppleva utan att ”gå sönder”. Förmågan till avpersonifiering är livsviktig. I och för sig är det inte vår tendens att bli känslomässigt påverkade som stängs av utan snarare inlevelsen.

Valet ”on” eller ”off” fattas dessutom på en nivå inom oss som ligger före det att vi fullt ut har berörts, det vill säga avstängningen är övervägande bortom medveten kontroll. Det hindrar oss från att bli berörda. Poängen är att vi slipper att bli berörda utan att vi märker att vi slipper något. Inom psykologisk forskning är man väl medveten om under vilka omständigheter vi är empatiskt öppna och inte. En avgränsad situation, lätt att leva sig in i, uppenbar tragik, gärna barn inblandade − då kan vi hålla oss öppna och deltagande. Men ibland tränger något igenom ”off-regleringen” av händelser som vi någorlunda lyckas hålla ifrån oss, om än inte helt och hållet. Efter att ha översköljts av bilder av utsatta flyktingbarn, som visserligen berört oss men utan att göra riktig avgörande skillnad, slår bilden av den lille treåringen som död flutit i land plötsligt igenom olika nivåer av våra mentala filter och gör verkligen skillnad på ett dramatiskt sätt för många av oss.

Exemplen på ”off-läget”, avpersonifieringen är otaliga i historien. ”Off-läget” innebär inte bara oberördhet utan kan också öppna för grymhet. Steget är inte så långt mellan omsorg och grymhet som man skulle kunna tro (Igra, 2011). Konflikten mellan Hutuer och Tutsier i Uganda, krigen på Balkan vittnar om detta. Det handlar om vanliga människor som dödar varandra, inte bara soldater som har det som ”arbetsuppgift”. Soldater i sin tur kastas emellan ”on” i förhållande till sårade kamrater och ”off” i förhållande till fiender. I krig gör avpersonifiering och demonisering av fienden det möjligt att genomföra spektakulärt dödande i kampen för den egna ”goda saken”. De som deltar i krig på fel sida blir naturligt nog lätt avpersonifierade och i förlängningen demoniserade, och det blir definitionsmässigt inte bara svårt utan kanske också ”oförlåtligt” att försöka förstå sig på dem.

Lägen i den inre världen

Vi har alla en inre värld som till exempel kan manifestera sig i drömmar eller fantasier. Hur kan då den inre världen vara beskaffad för de unga i dessa båda grupper? Mina tankar går i första hand till psykoanalytikern Melanie Kleins (1988) formuleringar om de schizo-paranoida och depressiva inre positionerna (försoning och gottgörelse). Den första karaktäriseras av djup misstro, relationslöshet, misstänksamhet, avund och aggressivitet. Den andra, den depressiva, karaktäriseras mer av tilltro, av försök till gottgörelse, reparation, omsorg och försoning. I denna position finns också empati och medmänsklighet och potentialen för en Jag – Du relation i Bubers mening.

Men om man inte alls är oberörd, snarare tvärt om

Om man ser på hur ”On – Off”-lägen regleras i hjärnan förefaller det vara så att känslor som vrede och rädsla gör att de spegelneuron som tycks vara kopplade till den empatiska ”On” -förmågan, släcker ner. Men det betyder dock inte att man är känslomässigt likgiltig utan starkt avståndstagande. Föräldrar och för all del också behandlare hamnar ofta i ”off”-läge, eller − ännu vanligare − blir provocerade av de unga. Vrede och rädsla släcker ner spegelneuron och blockerar ett ”on” vad gäller empati. Men avståndstagande vrede är, även om den är aggressiv, på ett sätt mindre bedräglig än avstängdheten. Den ger oss åtminstone en möjlighet att börja tänka kring vad som pågår när affekten klingat av. Naturligtvis blir det problem om man tappar besinningen och går till attack, eller om man demoniserar den andre – fienden. Då har man inte bara förlorat förmågan utan dessutom all lust att tänka.

Om vi är i ”off”-läge, avstängda måste vi aktivera de delar av vår hjärna som gör att vi ser över kanten, får syn på detta läge och kopplar in ”on” som svarar för empati och medkänsla. Problemet är att om man är avstängd finns det egentligen inget att få syn på.

Varför uppehåller jag mig nu så mycket vid detta?

Jag hoppas att det kan belysa en del av problemen att närma sig dessa unga. De unga som vi resonerar om krigar i den virtuella världen eller i den reella, och de avvisar vår vanliga värld. Det är svårt för oss att sätta oss in i deras sätt tänka och känna. Att vissa ungdomar helt vägrar att samarbeta och anpassa sig till vår verklighet kan väcka både vrede och vanmakt. Att vissa andra föredrar ett hårdfört klansamhälle framför vårt västerländska, är i sig också svårbegripligt och provocerande, därutöver kan de handlingar som dessa unga kan engagera sig i väcka närmast outhärdliga känslor hos omgivningen.

Nödvändigheten att vara någon

Identiteten, i meningen upplevelsen dels av att ”vara någon” och dels i så fall vem, kan ha olika facetter. Kön, etnicitet, livsåskådning, social grupp handlar om identitetens innehåll, inte dess genomgjutenhet, stabilitet och hållfasthet (Wrangsjö 2006). Identitet är en kvalitet som kommer till stånd i skärningspunkten mellan individ och samhälle. Den måste bekräftas av någon som individen upplever som en trovärdig auktoritet. Observera att det bara är individen som själv avgör vem som är auktoritet, en äldre kamrat, en äldre vuxen, en ledare i något avseende. Samhället kan inte avgöra. Det gäller att kvalificera sig, vinna ett förtroende och därmed visa att man förstår och kan låta sig beröras av den unge, det vill säga vara i ”on”-läge i relationen.

För att utveckla en hållfast identitet som inte bara fungerar i en samhällelig subkultur behöver man ha ett rimligt grundläggande förtroende för och tillit till det större samhälle man lever i och dess värderingar. Identitetsutvecklingen vilar på två grundprocesser. Att göra erfarenheter, utforskande (exploration), inte bara att ha upplevelser utan ha upplevelser som berör, och att finna plattformar för engagemang (commitment) i relationer, åtaganden (Marcia 2006). Självkänsla får man genom att lyckas, den förstärks genom att någon man ser upp till bekräftar just detta. Det ger en positiv identitet, man gillar sig själv. Misslyckande, som bekräftas av auktoriteter, föräldrar, lärare eller andra, kan ge en lika stark identitet fastän en negativ sådan. Man avskyr sig själv men försöker ofta dölja det utåt för att skydda självkänslan.

Om man lämnat vår vanliga värld för den virtuella eller krigiska världen, måste man ge upp de fördelar dessa världar tycks föra med sig och ta sig an den vanliga världens nackdelar, om man ska kunna ta sig tillbaka. Vad gäller unga som valt ”krigarvärlden”, kan jag tänka mig att den vanliga världen för många har få lockelser och att kanske man inte alls vill bli ”rehabiliterad”. Att gå tillbaka kan också upplevas som inte bara ge upp ett hopp, utan också som ett personligt misslyckande. Dessa faktorer kanske inte är så viktiga i den virtuella gruppen, där istället oron för att sakna kompetens att hävda sig i den vanliga världen kan upplevas som ett större problem.

Lämna den virtuella världen

Att lämna datorn och gradvis röra sig in i den vanliga världen ställer stora krav på en ung person med en negativ identitet. Hur undvika att misslyckas med det som förut inte lyckats? Räcker de positiva erfarenheter man gjort på nätet, är de bäriga också i den vanliga världen? Hur våga tro på att det lönar sig att satsa trots risken för misslyckande? Något måste tillföras. Det kan ske i en terapeutisk relation, där den unge känner sig förstådd och respekterad såväl som människa som för sina strategier för att rädda självkänslan.

Lämna den stridande världen

En hotande negativ identitet kan vändas i till en mer positiv sådan om man byter sammanhang. Att vara fruktad kan ge en till synes stark identitet men döljer inte sällan ett djupare självförakt. För de unga som rest till krigszoner i Mellanöstern kan samvaron i den nya världen innebära detta nya sammanhang som påverkar identiteten. Denna värld kan ha kvaliteter som påminner om dynamiken i sekter. Intensiva relationer, stark känsla av tillhörighet, gemensam ideologi, bekräftelse av att vara någon. Det skapar en slags identitet, men en sluten sådan, präglad av mycket engagemang men lite utforskande. Identiteten kan te sig stark då den bekräftas av såväl auktoritära ledare som övriga medlemmar, men begränsad då det inte är tillåtet att göra erfarenheter eller ha engagemang utanför sektens gränser, till exempel ta kontakt med viktiga personer i sitt tidigare liv. Försök att lämna motarbetas och kan innebära hot och såväl psykologisk som fysisk fara.

Det ställs stora krav på den som ska försöka nå dessa ungdomar − starka känslor att hantera, delvis provocerande världar att leva sig in i. För att vi som behandlare ska kunna vara till hjälp krävs att vi kan, orkar och vågar sätta oss in deras situation och se den ur deras perspektiv. Det kan vara svårt då ungdomarna kan väcka starka känslor som kan äventyra ett balanserat inkännande.

Att inte se någon annan utväg

Min kollega Göran Bodegård har beskrivit en situation som kan ge ledning vad gäller förhållningssätt. Han hade till uppgift att bedöma risken för att tonåringar som gjort självmordsförsök skulle göra om handlingen. Uppgiften är svår näst intill omöjlig. En förutsättning, som han såg det, var att under samtal med den unge försöka få till en kontakt som gjorde att han tyckte sig förstå varför den unge inte kunde handla annorlunda än att försöka ta sitt liv. Paradoxalt nog väcker en sådan förståelse ett hopp. Att känna att man blir förstådd, när man knappt kan förstå sig själv, kan öppna upp en väg mot alternativa sätt.

Om man som behandlare kan förstå att inget annat val har varit möjligt, har man lagt grunden till ett förtroende som kan vara början på en väg ut ur den svåra situation som en patient befinner sig i. Om någon kan vandra med mig på denna väg och stå ut med mig när jag inte orkar stå ut med mig själv öppnas en väg framåt i livet.

Referenser återfinns i originalartikeln i Psykoterapi nr 2 2016.

BJÖRN WRANGSJÖ Doc. i barn- och ungdomspsykiatri och psykoterapi, psykoanalytiker IPA, leg. psykoterapeut, handledare, författare.