Tidskriften PsykoterapiTillbaka till Psykoterapicentrum 

Tidskriften psykoterapi            Tidigare nummer            Artikelregister            Artiklar i fulltext            Psykoterapicentrum

En kritisk granskning av dagens psykiatri

av Leif Havnesköld

Ingen kan förneka att det under det senaste århundradet skett fantastiska framsteg i behandlingen av fysiska sjukdomar. I behandling av hiv, cancer och en mängd andra sjukdomar sker hela tiden en betydande utveckling. Men hur är det med framstegen inom psykiatrin? Vad som presenteras av den akademiska psykiatrin, läkemedels-industrin, vissa medier och författare (minns Lyssna till Prozac av Peter Kramer) ger bilden av en modern medicinsk, ”evidensbaserad” disciplin, värd alla resurser och hög status. En sak är säker. Deras marknadsföring har varit mycket, mycket framgångsrik. Men nu börjar allt fler att tvivla.

I två nya böcker, båda utgivna i svensk översättning av Dualis Förlag, granskas och diskuteras diagnostik och behandling inom psykiatrin vad gäller områdena depression och psykoser. Den förlorade sorgsenheten (2010) som behandlar depressiv störning, är skriven av Alan Horwitz, professor i sociologi vid Rutgers University tillsammans med Jerome Wakefield, professor i socialt arbete vid New York University. Båda är ledande forskare inom området psykisk hälsa med en stor mängd publikationer bakom sig. Författare till Medikaliseringen av själslivet (2010) som främst behandlar psykoser, är Richard Bentall, professor i klinisk psykologi vid universitetet i Bangor, Wales. Han har specialiserat sig på psykoterapi och forskning inom psykosbehandling och har tidigare skrivit två böcker och en rad artiklar i detta ämne.

Böckerna ger ett empiriskt stöd för en kritik som många fört fram tidigare, men sällan med samma vetenskapliga tyngd. Man häpnar över hur egenintressen inom akademisk forskning, psykiatri och läkemedelsindustri i många avseenden påverkar vården – alltför ofta till förfång för patienternas bästa. Horowitz & Wakefields samt Bentalls arbeten kan bäst beskrivas som en vetenskapligt grundad ”konsumentupplysning”.

Böckerna ger ett empiriskt stöd för en kritik som många fört fram tidigare, men sällan med samma vetenskapliga tyngd.

Den bör läsas av såväl brukare, anhöriga som vårdgivare/ terapeuter inom psykisk hälsa. Den borde också studeras av sjukvårdspolitiker (hur används våra skattepengar?). Även om författarna är från USA respektive Storbritannien, så är granskningen i hög grad relevant även för svenska förhållanden.

I dessa båda arbeten med olika fokus (depression respektive psykos) finns flera gemensamma teman:

  1. Ifrågasättandet av aspekter av det nuvarande dominerande psykiatriska diagnossystemet Diagnostic and statistical manual of mental disorders (DSM-IV) vad gäller tillförlitligheten (validiteten) och ändamålsenligheten.

  2. Ifrågasättande av huruvida antidepressiv medicinering och neuroleptika verkligen har de positiva effekter som läkemedelsindustrin, den akademiska psykiatrin och vissa författare framhåller.

  3. Ifrågasättande av de ensidigt biologiskt inriktade (”neo-kraepelianska”) förklaringsmodeller som dominerar inom psykiatrin.

  4. Påståendet att en betydande del av de som nu får antidepressiva respektive neuroleptika skulle ha en lika bra eller bättre prognos utan medicinering.

  5. Framhållande av psykoterapeutiska metoder inom psykiatrin som underskattade men potentiellt utvecklingsbara alternativ.

Den ”ideologiska” inriktning som främst ifrågasätts är den grupp inom psykiatrin som kallat sig ”neokraepelianer” (efter psykiatrins pionjär Emil Kraepelin). Denna grupp kom genom Robert Spitzer att få avgörande inflytande på DSM-III (1980) och DSM-IV (1994). Enligt deras synsätt skulle psykoterapi spela en relativt liten roll vid behandlingen av psykiska störningar. Neokraepelianerna ville höja psykiatrins status inom medicinen genom att utveckla ett mer reliabelt diagnossystem och följa en medicinsk modell. För att uppnå detta behövde diagnossystemet bygga på tydligt avgränsade kategorier baserade på en ”objektiv” symtombeskrivning och dessutom vara ”ateoretiskt”, det vill säga oberoende av olika bedömares teoretiska utgångspunkter. Spitzer och medarbetare utvecklade därför en mängd strukturerade intervjuformulär (varav SCID är det mest använda) som skulle underlätta och standardisera diagnostiken.

Det nya DSM-systemet, som ersatte de tidigare mer psykoanalytiskt influerade (och mindre reliabla) DSM-I och DSM-II, innebar att forskning inom psykiatrin kom att stimuleras och en markant ökning av publikationer kunde skönjas från 1980 och framåt. Samstämmigheten omkring psykiatriska diagnoser ökade och psykiatrins status inom medicinen steg. Mest av allt gynnade DSM-IV läkemedelsindustrin, som kunde sälja enorma mängder av de nya antidepressiva preparaten (SSRI) mot “sjukdomen depression”. Även förskrivningen av psykosmedicin fick en uppgång genom lanseringen av den så kallade andra generationens neuroleptika (exempelvis Leponex och Risperdal). Eftersom de nya preparaten var avsevärt dyrare än de tidigare steg också kostnaderna för vården.

Tre generella problem kvarstod dock:

  1. Överlappningen (komorbiditeten) mellan diagnosgrupper som visade sig vara betydande, till exempel mellan ångeststörningar och depression.

  2. Bristande prediktiv validitet, emedan likartade symptom kunde ha många olika orsaker och kräva olika behandlingar Flera studier visade också på att dessa “avgränsade” grupper inte bara överlappade med andra diagnoser utan också verkade bestå av diskrepanta undergrupper.

  3. Ännu ett problem är om diagnoskriterierna för ”egentlig Depression” i DSM-IV verkligen enbart fångar in depressiv ”störning” och utesluter ”icke-störning” som exempelvis normala sorgereaktioner på svåra livshändelser. Titeln på Horwitz & Wakefields bok Den förlorade sorgsenheten – med underrubriken “hur psykiatrin förvandlade normal sorg till depressiv störning” visar att det är detta tredje problem som utgör huvudtemat i boken.

Exemplet med Arthur Millers klassiska pjäs En handelsresandes död kan illustrera vad konflikten handlar om. Enligt en artikel i New York Times baserad på två psykiaters bedömning av huvudpersonen Willy Loman löd rubriken ”Ge mannen Prozac”. Var och en som sett pjäsen kan dock intyga att det är Lomans förnekande och självbedrägeri (”livslögn”) som bidrar till den förtvivlan och hopplöshet han efterhand utvecklar. Omvandlingen av Willy Loman, från en person vars psykologiska och sociala problem på ett begripligt sätt utvecklats till djup sorgsenhet, till en person med psykiatriska problem som ska behandlas med antidepressivum betecknar den grundläggande förändring som skett i förskjutningen av hur psykiatrin ser på normal sorgsenhet, menar författarna.

Neokraepelianerna ville höja psykiatrins status inom medicinen genom att utveckla ett mer reliabelt diagnossystem och följa en medicinsk modell.

Länge fanns en åtskillnad mellan normal sorgsenhet som reaktion på förluster eller mycket smärtsamma erfarenheter, och melankoli eller depression som psykisk störning. Vissa slag av djup sorgsenhet uppfattades som normala reaktioner på olyckliga eller svåra livsomständigheter. Melankoli eller “depression” betecknades däremot som en ”störning”, där patientens tillstånd ej kunde kopplas till rimliga yttre omständigheter Karin Johanneson (2009) har skrivit utmärkt om detta i sin bok Melankoliska rum. Dock innefattar “normal sorgsenhet” och ”depression” likartade symptom. Horowitz och Wakefield argumenterar för att diagnosen “Depression” i DSM-IV inte gör klar åtskillnad på dessa tillstånd, eftersom man inte tillräckligt tar hänsyn till sammanhanget där de uppstått och till personens livshistoria.

Den psykiatriska diagnosen ”egentlig depression” baseras på, menar Horowitz och Wakefield, det felaktiga antagandet att enbart symptomen i sig kan visa på en störning. Det stämmer förvisso i många fall, menar författarna, men i alltför många fall blir konsekvensen att reaktioner av normal sorgsenhet klassificeras som depressiv störning. Detta gör utbredningen av depression närmast till en “epidemi”, där världshälso-organisationen WHO uppskattar att depression globalt sett är den vanligaste orsaken till funktionsnedsättningar i åldern 15–44 år. Antal patienter som behandlas för depression ökar stadigt världen över. Inom öppenvården i USA ökade exempelvis behandlingen av depression med 300 % mellan 1990 och 2000! Antalet psykoterapipatienter i USA med diagnoser på förstämningssyndrom fördubblades under 1990-talet till från cirka 20 % till nära 50 % av alla patienter.

“Epidemin”, säger författarna, beror inte på att fler människor numera är psykisk störda, utan på att normal sorgsenhet införlivats i diagnosen. Horowitz & Wakefield ägnar sedan hela boken åt att verifiera sin tes. De hänvisar till en rad studier inom såväl psykiatri, genetik, neurovetenskap, socialpsykologi, sociologi och antropologi. De menar att den viktigaste orsaken till den rapporterade ökningen av depressiva störningar beror på den felaktiga definitionen i DSM-IV. Man visar övertygande på hur den symptombaserade diagnosen depression inte utifrån manualen tillförlitligt förmår skilja på depressiv störning och normal sorgsenhet. Ett starkt stöd för riktigheten av författarnas slutsats kommer från “DSM-IV:s arkitekt” Robert Spitzer själv (!), som i förordet skriver att han “reviderat sin egen ståndpunkt” och finner kritiken av hans arbete som “i stort sett giltig”. Spitzer konstaterar att “Eftersom deras (Horowitz & Wakefield) analys är förankrad i psykiatrins egna tankegångar, kommer det att bli svårt för dem som nu framställer DSM-V att förbigå dem” (s 9).

Mest av allt gynnade DSM-IV läkemedelsindustrin, som kunde sälja enorma mängder av de nya antidepressiva preparaten (SSRI) mot ”sjukdomen depression”.

Ett särskilt kapitel i boken handlar om den explosionsartade ökningen av behandling med anti - depressiva mediciner och hur förändringen i DSM-diagnostiken banat väg för den. Genom den utvidgade depressionsdiagnosen kunde läkemedelsbolagen nå ut till nya målgrupper. Det har också visat sig att det är inom primärvården som den största ökningen av förskrivningen ägt rum. Det är alltså inte nu längre främst psykiater utan distriktsläkare som ordinerar antidepressiva. I detta följer de (helt korrekt) DSM IV. Författarna pekar på att i USA resulterar cirka 80 % av alla besök inom öppenvården som rör psykiska problem i en förskrivning av antidepressiva, vanligtvis utan någon annan form av behandling. Vi har tyvärr anledning att tro att liknande tendenser även gäller för Sverige. Den viktiga frågan är då: hur effektiva är dessa mediciner och vilka risker och konsekvenser ger detta?

Författarna visar på att forskningen, den höga förskrivningen till trots, inte ger något större stöd för effektiviteten av antidepressiva. Bevisen för att antidepressiva är mer effektiva än placebo är motsägelsefulla. Flera av de största studierna har inte visat på överlägsenhet i förhållande till placebo. Biverkningar som förlorad sexlust, magbesvär och huvudvärk är vanliga. I USA har man spekulerat i att antidepressiva varit en faktor i flera uppmärksammade mord. Andra har framhållit den förhöjda självmordsbenägenheten i början av behandlingen, även om bevisen för detta är oklara. Vissa studier har visat på högre självmordsfrekvens för de grupper som behandlats med antidepressiva än för de grupper som fått placebo. En omfattande genomgång från ansedda National Institute for Health and Clinical Excellence i England drar slutsatsen att “Med tanke på de tvivel som finns beträffande deras effektivitet och den oro som finns för riskerna, borde man tänka över de nuvarande rekommendationerna att förskriva antidepressiva mediciner” (Horowitz & Wakefield, s 229).

Psykoterapi som ett alternativ att föredra framför antidepressiva vid lindrig och medelsvår depression rekommenderas av många experter såväl i Sverige (Socialstyrelsen, 2010) som i flera andra länder. Nyare studier tyder också på att psykoterapi (beteendeaktivering) kan vara lika eller mer effektiv än antidepressiva och ECT - elektro konvulsiv terapi (som har svagt evidensstöd för långsiktig effekt) även vid svårare depressioner. En fråga som inte har något givet svar handlar dock om i vilken utsträckning normala känslor av sorgsenhet överhuvudtaget ska vara föremål för ”behandling” eller ej. Detta kan knappast avgöras av vetenskapliga studier utan handlar om toleransen för smärtsamma känslor och om individen upplever sorgsenheten som meningsfull. Dock, menar författarna, att kulturell påverkan har stor betydelse för om man värderar sin smärta som ”normal” eller som en ”störning”.

Horowitz och Wakefields granskning ger också anledning att ställa sig tveksam till resultaten av de RCT (randomised controlled trial)-studier som baseras på DSM. Om ”egentlig depression”, vilket författarna finner, i själva verket är en mer heterogen icke-specifik klass av olika förstämningssymptom, är det då inte rimligt att tänka sig att dessa undergrupper kan respondera olika på olika slag av behandling – i vissa fall kanske ”depressionen” inte ens bör behandlas. Ifall detta stämmer, kan specifika effekter för olika slag av förstämningsbesvär komma att ”suddas ut” vid RCT-studier när man ser till gruppen deprimerade (enligt DSM) som helhet. Det kan ju även vara så att en viss behandling har ingen eller negativ effekt på en viss undergrupp, och positiv effekt på en annan undergrupp. Slutsatser om effektivitet gällande olika depressionsbehandlingar utifrån DSM kan då ge en felaktig bild av behandlingarnas kontraindikationer och specifika effektivitet. Idén om en universell behandling (till exempel antidepressiva) av en icke-specifik ”sjukdom” förefaller i ljuset av detta mer som önsketänkande än vetenskap.

Författarna visar på att forskningen, den höga förskrivningen till trots, inte ger något större stöd för effektiviteten av antidepressiva.

Horowitz & Wakefield pekar inte bara på problemen med DSM-IV-diagnostiken av depression, utan försöker också ge en del förslag till förändring. Sorg vid en närståendes bortgång klassificeras visserligen inte som patologi i DSM-IV – såvida inte reaktionen kvarstår längre än två månader, då anses symptomet vara tecken på patologi. För övriga slag av påfrestande livshändelser finns inga motsvarande undantag. Därför föreslår de att man vidgar uteslutningsklausulen så att det blir en klinisk helhetsbedömning om en patient har en normal sorgsenhet eller en depressiv störning. Vidare menar de att kriterier som innefattar sammanhang och livshistoria i högre grad bör inkluderas i de screeninginstrument som används. Egenintressen från olika håll gör dock tyvärr ibland diskussionen om förändring av DSM-IV-diagnoser lika mycket till en maktfråga som en vetenskaplig fråga, hävdar de.

Diskussionen om egenintressen och maktfrågor är än mer framträdande i Bentalls Medikaliseringen av själslivet, där underrubriken är: ”varför psykiatrisk behandling misslyckas”. Bentall, vars terapeutiska inriktning kan beskrivas som “kognitiv relationell”, diskuterar psykisk sjukdom i form av psykoser, främst schizofreni och schizoaffektiva störningar. Bentalls argumenterar mot psykiatrins dominerande paradigm som utgår från att psykos är en form av genetiskt betingad hjärnsjukdom. Hans slutsats, vilken han belägger med en rad forskning inom psykiatri, neurovetenskap, psykoterapi och psykologi är, att trots enorma utgifter och insatser, så har paradigmets fördelar för dem som lider av de svåraste formerna av psykisk störning, varit minimala.

Som Horowitz & Wakefield beskrivit, så är effekterna av antidepressiva omtvistade och föga övertygande. Följdriktigt så är också effekten på ”folkhälsan” överlag svårvärderad. Ser man till svenska data så finner vi att självmordsfrekvensen vissa år varit oförändrad trots den kraftiga ökningen av antidepressiv förskrivning. Likaså ökade antalet långtidssjukskrivna för psykisk sjukdom (främst depression) under åren 1997 till 2007 trots att förskrivningen av antidepressiva mångdubblades (källor: Apoteket, Försäkringskassan). Ifall antidepressiva var så effektiva som läkemedelsindustrin påstår borde detta rimligen ej vara fallet. På motsvarande vis har man inte heller kunnat visa på att framsteg i medicinsk behandling med neuroleptika överlag lett till märkbart förbättrade prognoser för psykotiska patienter, konstaterar Bentall. Vad man överraskande funnit är att patienter som bor i länder med få specialister inom psykiatri klarar sig bättre än patienter i länder med resursstark psykiatrisk vård. Psykiatrisk behandling av psykoser förefaller, enligt Bentall, i många avseenden hittills vara föga framgångsrik.

Hur är det då möjligt att denna biologiska modell blivit så dominerande trots bristen på bevis för dess effektivitet? Vi känner igen frågan från depressionsbehandling och svaret är likartat. Den biologiska psykiatrins dominans inom psykvården handlar mer om egenintressen och makt än rationella och vetenskapligt underbyggda argument, menar Bentall. Han granskar även vad han kallar ”tre vanliga myter om psykisk sjukdom”.

Myt 1: Schizofreni är en valid och ändamålsenlig diagnos.

Myt 2: Psykos är i huvudsak en genetisk störning vilket har bevisats av tvillingstudier.

Myt 3: Psykoser är en form av hjärnsjukdom.

Bentall beskriver flera vetenskapliga studier som tyder på att dessa hypoteser saknar övertygande stöd.

Myt 1: Åtskilliga studier har lyft fram bristen på såväl reliabilitet som validitet i schizofrenidiagnosen. Gränserna mellan schizofreni, schizoaffektiv störning och bipolar störning är långt ifrån klara. Schizofreni tycks dessutom i sin tur bestå av flera undergrupper och så vidare.

Myt 2: Det finns starka bevis för att miljöfaktorer bidrar till utveckling av psykoser. Desorganiserad anknytning, kommunikationsavvikande föräldrabeteende och svåra trauman har alla visat sig vara bidragande orsaker till psykotiska symptom, och familjerelationer och grad av emotionalitet tycks ha väsentlig betydelse för förloppet.

Myt 3: Observationen att psykotiska personers hjärnor skiljer sig från “normala” människors hjärnor är i sig inget bevis för “hjärnsjukdom”, det är fullt möjligt att dessa abnormiteter är konsekvenser av en stressfylld miljö och en interaktion mellan olika sårbarhetsfaktorer snarare än själva grundorsaken.

Alliansens kvalitet och terapeutens kompetens tycks mer avgörande för effekten vid psykosbehandling än den specifika metoden.

Neuroleptika har inom psykvården en likartad dominans som antidepressiva i psykiatrisk öppenvård, dock finns en väsentlig skillnad. Ty emedan bevisen för antidepressivas effekter gentemot placebo är vaga och omtvistade, så råder inget tvivel om de kortsiktigt gynnsamma effekterna på psykossymptom vid behandling med neuroleptika. Det verkliga problemet med neuroleptika, menar Bentall, är alltså inte deras effektivitet, utan det sätt på vilket de används. En stor andel, kanske omkring 30% av patienterna, svarar inte positivt på neuroleptika. Med tanke på de allvarliga biverkningar som neuroleptika har bör dessa patienter, menar Bentall, inte få dessa preparat överhuvudtaget.

Trots fördelarna med neuroleptika så har de ett högt personligt pris, menar Bentall. När man tar med i beräkningen a) de mycket svåra biverkningarna, b) att många förstagångsinsjuknade patienter klarar sig lika bra utan neuroleptika, c) att långtidsmedicinering orsakar förändringar i hjärnan som i sig ger överkänslighet mot stress och ger olika symptom vid utsättande, samt, d) att vissa patienter som nämnts inte överhuvudtaget svarar på medicinen – då förefaller den starka tilltron till neuroleptika inte särskilt väl underbyggd, menar Bentall. Han lyfter också fram psykoterapeutisk/psykologisk behandling som en potentiell möjlighet att förbättra vården för patienter med psykosbesvär. Först och främst, poängterar Bentall, så finns övertygande forskning som visar att den terapeutiska relationen faktiskt har betydelse även i psykosbehandling, något som tonats ned av bland annat neokraepelianerna. Avfärdandet av psykoterapi vid psykoser har också grundats på ett fåtal effektstudier av psykoanalytisk terapi där utfallet varit dåligt. Bland dem finns långtidsuppföljningen från Chestnut Lodge-sjukhuset i Maryland, vilket länge framhölls som föredöme inom psykoanalytiska kretsar.

Det finns dock, skriver Bentall, lovande resultat från kognitiva och beteendeinriktade psykoterapier, från pedagogiska och familjeinriktade approacher, från kroppsterapi och olika former av affektfokuserade och mentaliseringsbaserade psykoterapier. Samtidigt framhåller Bentall, som den forskare han är, att den psykoterapeutiska forskningen och metodutvecklingen ännu är i sin linda, och att psykoterapins förespråkare måste undvika att komma med överdrivna påståenden om vad man kan uppnå. Effekterna av psykoterapi vid psykoser har trots allt hittills visat sig ganska beskedliga. Bentall finner dock att de komponenter som fallit ut i övrig psykoterapibehandling, alliansens kvalitet och terapeutens kompetens, tycks mer avgörande för effekten vid psykosbehandling än den specifika metoden.

Leder nu Bentalls och Horowitz & Wakefields böcker till slutsatsen att dagens psykiatri borde ”skrotas”? Inte alls. Båda böckerna accepterar grunderna för en empirisk, vetenskaplig inriktning och konstaterar att såväl neuroleptika som antidepressiva har sin givna plats inom psykiatrin och sannolikt är till nytta för många patienter. En överdrivet positiv bild av dem gynnar dock varken patienterna eller utvecklingen av nya metoder. Vad man betonar är betydelsen av att inte låta egenintressen hindra denna utveckling av diagnostik och behandlingsmetoder inom psykiatrin. Vidare förespråkas en ökad integration av sociala och psykologiska teorier med de biologiska modellerna. Bentall framhåller också att psykologiska och pedagogiska metoder förtjänar en mer betydande plats vid psykosbehandling.

Vad man betonar är betydelsen av att inte låta egenintressen hindra denna utveckling av diagnostik och behandlingsmetoder inom psykiatrin.

I det här sammanhanget kan det också vara värt att nämna Psychodynamic Diagnostic Manual (PDM), som skapades av ledande psykoanalytiskt orienterade organisationer och publicerades 2006. Kända namn som Nancy McWilliams, Otto Kernberg, Stanley Greenspan och Robert Wallerstein ingick i kommittén. PDM:s mål var att vara ett komplement till DSM och International Classification of Diseases (ICD-10). PDM utgör ett försök att skapa en flerdimensionell diagnostik, med tre dimensioner (personlighetsmönster/ personlighetsstörningar, psykiska funktioner och manifesta symptom). Flerdimensionaliteten är intressant eftersom de brister i DSM som här beskrivits av Horowitz & Wakefield och Bentall, delvis beror på en endimensionell modell som ej tillräckligt fångar in variationer i sociala, emotionella och kognitiva mönster. Än så länge saknas dock forskning som stöd för PDM:s validitet.

Slutligen, ett personligt minne som dyker upp i samband med Bentalls bok härstammar från mitten av 1970-talet, när jag uppehöll ett vikariat som psykolog vid Säters sjukhus och då mötte kuratorn Barbro Sandin. Jag kunde då följa några av hennes patienter med egna ögon, och se de små “mirakler” som åstadkoms av hennes terapier. Detta gav mig och många andra inspiration att se nya möjligheter för psykoterapeutisk behandling av svåra störningar. Barbros insatser var extraordinära. Så här i historiens ljus är jag benägen att se hennes framgångar med vissa psykospatienter som frukten av en speciell terapeutisk kompetens och ett exceptionellt engagemang, snarare än resultatet av någon specifik “metod”. Hennes arbete kom dock, snarare än att mottas som ett hoppfullt framsteg i behandlingen av psykoser, att ses närmast som en provokation inom vissa kretsar.

När psykiatern och forskaren Rolf Sjöström i en rapport publicerade patienternas positiva utveckling av Barbros terapier reagerade alla tolv (tror jag det var) dåvarande psykiatriprofessorer med en samfälld artikel som varnade för att dra långtgående slutsatser och uppmanade till skepsis och kritiskt tänkande rörande påstådda effekter av Barbros psykoterapier. Här kunde man uppenbarligen för tillfället släppa den vanliga rivaliteten och enas mot en gemensam “fiende”. Vad som slår mig nu är: tänk om alla dessa psykiatriprofessorer hade ägnat samma nitiska granskning av sina egna psykiatriska metoder och resultat – då hade kanske många av deras patienter levt ett bättre liv idag.

 

Referenser återfinns i originalartikeln.

 

Artiklar i fulltext

Har Sverige rätt vård vid psykisk ohälsa?
Gunnar Bohman

Vad Haruki Murakami kanske pratar om när han pratar om romanskrivande
Daniel Sykes

Terapin som inte hjälpte – vad kan terapeuter lära?
Camilla von Below

Lyssna till patienten
Charlotta Björklund

Med psykoanalysen i offentlig vård. Vi behövde en föreläsningsserie för att få ny inspiration
Lukas Granberg

Barndomens matminnen är viktiga - de kan påverka oss hela livet
Elisabeth von Essen

Psykoterapi och migrationsrelaterad psykisk ohälsa
Farzad Pakzad

Det Tredje – en ömsesidig bekräftelse- och igenkänningsteori (Del 1)
Tomas Wånge

Det Tredje – en ömsesidig bekräftelse- och igenkänningsteori (Del 2)
Tomas Wånge

Evidensparadoxen. Evidens och dess kunskapsteoretiska förutsättningar
David Nicolaidis

Evidens, värderingar och etik
David Nicolaidis

Freud i vår tid – om talets och röstens betydelse i psykoterapi
Daniel Sykes

Förlorat förstånd i form av vanvett och vansinne – en existentiell möjlighet för människan
Hans Kaatari

Trasiga tänder och psykisk ohälsa
Bengt Hedberg

Integrativ traumafokuserad psykoterapi
Anna Thom Olin

Fältteori – Psykodynamisk teori under utveckling
Tomas Wånge

Skam
Lena Lillieroth

Anknytningsprocesser i mentaliseringsbaserad terapi
Joakim Löf

Psykiatrins felaktiga grundantagande
Bengt Hedberg

Skånemodellen
Ann Stevens

Psykoanalysen har många ansikten
Tomas Wånge

När det onda fått fäste
Sverker Belin

Ungas identitetsutveckling. Tankar om extrema rörelsers och nätaktiviteters potential och lockelse
Björn Wrangsjö

Affektregleringsteori – en integration av psykoterapi och neurologi
Tomas Wånge

Nya forskningsmetoder och resultat med potential att förändra framtidens psykoterapi
Fredrik Falkenström

Harry Stack Sullivan, del 1
Tomas Wånge

Harry Stack Sullivan, del 2
Tomas Wånge

Den vita skammen
Lennart Ramberg

Psykodynamisk psykoterapihandledning i Sverige och internationellt
Siv Boalt Boëthius och Marie-Louise Ögren

Varför fungerar antidepressiv medicinering bara för vissa patienter?
Daniel Sykes

Ojämlik tillgång på psykoterapi
Ulla Hansjons-Gustafsson

Psykoanalytisk psykoterapi kan hjälpa barn med ADHD
Pia Eresund och Magnus Kihlbom

Dold ondska eller förklädd djävul
Else-Britt Kjellqvist

Att läsa en berättelse. Tankar om terapi och teori med utgångspunkt i fallet Thomas Quick
Cajsa Lindholm

Att våga möta det oförutsedda: om Symboldrama – en visualiserande och imaginativ metod
Sigbritt Nordlund

Mentaliseringsbaserad terapi: en relationell terapiform
Joakim Löf

Om ekonomistyrningens ansvarsförskjutning och skamkultur... del 3
Ulla Bertling

Om granskningssamhället... del 2
Ulla Bertling

Om den banala managementfilosofin... del 1
Ulla Bertling

Kategorimisstag - psykoterapi - medicinsk modell

Inre och yttre oro - om ADHD

Att lära sig praktisera intersubjektivitet

Bruce Wampold i Stockholm

Ulla Grebo: 40-årstal

Ulla Grebo: RPC:s historia i siffror

Skräddarsydd behandling med ISTDP

Om att rehabilitera krigs- och tortyroffer

Den fullkomliga kvinnan
- exempel på idealiserad destruktiv narcissism

Tidskrift för Psykoterapi och Insikten

Psykoterapiutbildning på villovägar

Möte mellan kulturer i psykoterapiforskning

Några reflektioner över psykoterapihandledning utifrån ett relationellt perspektiv

En kritisk granskning av dagens psykiatri

Psykoterapi med äldre

Mot ett upplöst själv
Psykoterapi i interaktion med ett diskursivt, ett affektivt och ett brett narrativt perspektiv

Integriteten och det omöjliga
några politiska och organisatoriska aspekter på psykoterapin

När är det dags att lägga av?
En betraktelse kring avslutandets ambivalens, kring 60+

Mot ett upplöst själv
Psykoterapi i interaktion med...

Förorten brinner
en psykoanalytisk läsning

Harold Searls
relationell handledning

Det relationella perspektivet
psykodynamiskt nytänkande

Den röde doktorn. Anders Torold
och det samhällskritiska perspektivet

Evidensbegreppet som maktinstrument
efter Tor-Johan Ekeland

Pillret och Tabletter för känsliga själar
av Ingrid Carlberg och Fredrik Sveneaus

 

 

Tyvärr har professor Richard P. Bentall benämnts med annat namn i vidstående artikel tidigare, ett tryckfel som nu korrigerats!

KANSLI
Engelbrektsgatan 35 B
114 32 Stockholm

Telefon: 08-20 15 89
E-post: info@psykoterapicentrum.se

Styrelse
Stadgar
Medlemskap/ansökan
Presentation in English

ARBETSGRUPPER
Aktuella skrivelser
Etik psykoterapeuter
Etik handledare
Forskning
Handledning
- Auktorisation
Informationsgrupp
Landstingspsykoterapi
Nationell samverkan
Internationell samverkan

LOKALFÖRENINGAR
Gävle-Dala
Jönköping
Norrbotten
Skåne
Stockholm
Uppsala
Västerbotten
Västernorrland
Västra Götaland
Örebro
Östergötland

PSYKOTERAPI/INSIKTEN
Senaste numret
Ordförandes krönika
Artiklar i fulltext
Tidigare nummer
Artikelregister

KONFERENSER
Konferenskalendarium

MEDLEMSINFORMATION
Nyhetsbrev/forum

DYNAMISK PSYKOTERAPI
Om psykoterapi

Om psykoterapeuter
Om psykoterapiutbildning
Om psykoterapiforskning

SÖK EN PSYKOTERAPEUT
Hitta annonser länsvis

Annonsera verksamhet

Copyright © 1997–2022
web@psykoterapicentrum.se