Ordföranden har ordet
Kärlek och psykoterapi – två oförenliga storheter?
Psykoterapi har en unik potential att skapa förändringar, mening och livslust.
Jag
tror att terapeutens förmåga att skapa kärleksfulla
relationer är den mest avgörande faktorn för att förklara
psykoterapins effekt. Psykoterapi rymmer en originell
förmåga att förverkliga människans kärleksfulla potential.
Det är den som ytterst legitimerar psykoterapins
existensberättigande.
Det vore klargörande att reflektera över ”begreppet kärlek” och dess förhållande till psykoterapeutisk praxis och teori. Frånvaron av dessa reflektioner i svensk psykoterapeutisk kultur skapar ett bländande mörker i vars skuggor förenklingar och omformuleringar av klientens/konfidentens/patientens erfarenheter försöker att breda ut sig. Kanske ett tema för kommande RPC-konferenser?
Så till något glädjande: RPC:s perspektiv får ett allt större utrymme i offentligheten! Vi medverkar i media; vi deltar i flera av riksdagsutskottens hearingar; vi bjuds in till Socialstyrelsen för att informera om våra ståndpunkter; vi påverkar den nya psykoterapiutbildningen. I våra möten med Socialutskottet och Socialförsäkringsutskottet om rehabiliteringsgarantin (när du läser detta har vi kanske redan mött dem) kommer vi att påvisa följande:
-
att de senaste årens omfattande miljardsatsningar på psykisk ohälsa inte har visat sig ha avsedd effekt enligt ett flertal utvärderingar
-
att patienters valfrihet och tillgång till olika utprövade och internationellt etablerade behandlings metoder har genom riktade insatser blivit mer begränsade än tidigare
-
att Sverige isolerar sig internationellt genom ensidiga satsningar på en enda behandlingsmetod
-
att rehabiliteringsgarantins stöd till en enda metod sannolikt strider mot EU:s konkurrenslagstiftning
-
att välutbildade och kvalificerade behandlare (legitimerade psykoterapeuter) har ersatts av behandlare med låg eller ingen kompetens för psykoterapeutiskt arbete
-
att transfereringskostnader har ökat.
Vi menar att rehabiliteringsgarantin lider stor brist på bredd, mångfald och inte minst på kompetens. Det saknas både logiska, etiska, empiriska, juridiska och vetenskapliga skäl till en fortsatt ekonomisk styrning, som endast erbjuder en behandlingsmetod (KBT) samt tillåter att behandling utförs av icke legitimerade terapeuter.
Vi kräver därför att rehabiliteringsgarantin förändras så att
-
patientens valfrihet, utifrån tillgång till olika vetenskapligt utprövade behandlingsformer, återigen skall stå i centrum – inte inflytelserika särintressen
-
den för Sverige unika inriktningen på ett snävt och begränsat vårdutbud ersätts av en bred mångfald av utprövade psykoterapimetoder
-
rehabiliteringsgarantins insatser mot psykisk ohälsa, den del som idag är en KBT-satsning, ändras i sin skrivning så att den även omfattar psykodynamiskt inriktade legitimerade psykoterapeuter som behandlare och att dessa i prioriteringsordning jämställs med KBT-psykoterapeuter.
Vi tror att dessa synpunkter kan vinna gehör. De innebär också ändringar inom gällande budgetramar, vilket underlättar en förändring.
Vi är även inbjudna till Socialstyrelsen. Vi kommer där att framföra det orimliga i den senaste tidens ensidiga prioriteringar av en enda metod; att detta är helt främmande inom andra medicinska specialiteter. Det är en självklarhet i all behandling att den skall ske utifrån ett brett och mångsidigt perspektiv, där både patientens behov och preferenser vägs in i valet mellan fler var för sig vetenskapligt förankrade behandlingsmetoder.
Syftet med regeringens satsning, att vården skulle effektiviseras genom en massiv implementering av en enstaka terapimetod, saknar vetenskapligt stöd. Modern forskning förordar istället en satsning på flera, var för sig vetenskapligt utprövade terapimetoder, vilket gör det möjligt att ta hänsyn till patientens individualitet för att nå evidens också i praktiken.
Vi kommer också att påvisa att den nuvarande inriktningen på ett snävt och begränsat vårdutbud dessutom är unikt för Sverige. Övriga nordiska länder och EU tillhandahåller olika former av utprövade psykoterapimetoder inom ramen för den offentligt finansierade vården. Det är utifrån dessa förutsättningar, som evidens uppnås också i praktiken.
Vi har även arbetat med Högskoleverkets förslag till en ny psykoterapiutbildning och vi ställer oss i stort positiva till utredningens förslag. Vi menar att den borde kompletteras med:
-
att psykoterapeututbildningen har som syfte att utbilda och garantera kompetensen hos psykoterapeuter som kan verka i alla relevanta sektorer av samhället
-
att psykoterapeututbildningen är avpassad till internationell standard
-
att olika professioner med människovårdande arbete utgör grund för utbildning till legitimerad psykoterapeut
-
att utbildningens omfattning utgör ett minimum om fem år under halvtid (150 högskolepoäng) med möjlighet att i enskilda fall ekvivalera vissa delar av utbildningen
-
att utbildningen har som kurskrav kliniskt arbete, parallellt med utbildningen
-
att psykoterapeututbildningen skall omfatta av Högskoleverket angivna poängsatta ämnesområden relevanta för psykoterapeutområdet
-
att egenterapi ingår som kurskrav i utbildningen men med flexibel omfattning och form
-
att utbildningen säkerställs högskolemässigt genom att Högskoleverket garanteras resurser att utöva en kontinuerlig tillsyn och granskning.
Till sist:
Svein
Haugsgjerd och Ann Heberlein medverkar på temat
”Psykiatriseringen av själslivet” på Höst konferensen, som
avslutas med en panel med två tunga riksdagspolitiker. Vi
avrundar dagen med en fest i RPC:s lokaler!
MBH
Lance Cederström
