Psykoterapi – nummer 2 2019
Ordförande har ordet
Lördagen den 5 april blev jag vald till ordförande för att tillsammans med en delvis nyvald styrelse representera er medlemmar och driva frågor för att stödja och utveckla psykodynamisk psykoterapi och dess plats i samhället. Det känns som att jag fått ett stort förtroende och ett stimulerande arbete.
Mina sammanhang är akademin och kliniken. Som lektor och ansvarig för psykoterapeutprogrammen vid Ersta Sköndal Bräcke Högskola, undervisar och handleder jag i psykoanalytisk/psykodynamisk psykoterapi. Som kliniker arbetar jag som privatpraktiserande psykoterapeut och psykoanalytiker. Bryggan mellan dessa två dimensioner utgör det mest väsentliga när det gäller utveckling av den psykodynamiska metoden och tillämpningen i verksamheten. Denna verksamhet är dock sedan en lång tid tillbaka starkt hotad. De manifesta skälen till detta hot är något som Psykoterapicentrum har arbetat med, nu senast genom det pågående jävsärendet mot Socialstyrelsen. Det finns också mycket att fundera över när det gäller de mer latenta skälen till detta hot. På ett sätt kan man säga att det psykodynamiska perspektivet i sig utgör ett hot mot mycket av det som vårt samhälle strävar efter: snabba och ytliga lösningar, undvikande av komplexa känslor och smärtsamma erfarenheter. Inte minst hotas det psykodynamiska förhållningssättet av dagens ökade patologisering, med diagnostisering och medicinering som följd. Utifrån detta tänker jag att psykodynamisk psykoterapi (i förlängningen kanske psykoterapi över huvud taget) i mångt och mycket är ett ”omodernt” projekt. Två (eller flera) personer som för en given stund arbetar i ett slutet rum, med en definierad yttre och inre ram, bortom yttre konkreta störningar som telefoner, datorer, sociala media. Där man på olika sätt och nivåer arbetar med de känslomässiga banden som sträcker sig från individens historia in till nuet och tillbaka igen. För att därigenom hjälpa människor att upptäcka sig själva och sin autenticitet, öka symboliseringsförmågan, möjliggöra försoning och acceptans av egna komplexa känslor med mera. Från detta perspektiv kan man se vilken enorm potential och motvikt som finns i det psykodynamiska synsättet och behandlingen. Då inte som bakåtsträvan utan fördjupning och utveckling. Det är ju egentligen inte konstigt att dessa utgångspunkter utgör ett hot mot de försvarsstrukturer som opererar i motsatt riktning och som relativt enkelt finner näring i tidens anda.
Det är förstås viktigt även för oss att, inom vårt verksamhetsområde psykoterapi, vara vaksamma på förenklade perspektiv och att inte hemfalla åt idealiserade lösningar, såsom att övertygas om en metods överlägsna förträfflighet framför andra eller isolera sig för att man inte tål att bli granskad eller motsagd. Jag tänker att motvikten till detta är att förhålla sig intellektuellt levande i bemärkelsen att läsa, lyssna, diskutera och på ett öppet, prövande sätt utveckla egna ståndpunkter. Psykoterapicentrums verksamheter utgör ett mycket viktigt sammanhang för denna typ av utvecklingsarbete.
Vi är trots allt rätt många som på olika sätt arbetar för att utveckla kunskapen och medvetenheten om psykodynamiska teorier och metoder genom forskning, diskussioner, debatter, samtal och skrifter (inte minst i vår egen tidskrift). Kort sagt så arbetas det på många fronter för att öka kunskapen om värdet av de psykodynamiska terapiformerna.
Styrelsens uppgift är att inom ramen för Psykoterapicentrum fortsätta att underlätta detta arbete, inte minst genom samarbete med andra organisationer, för att på olika sätt förmedla den samlade kunskapen och driva angelägna frågor i olika sammanhang, genom att anordna konferenser, skapa mötesplatser, bedriva politisk uppvaktning.
Vi
ser fram emot att tillsammans med medlemmar och lokalföreningar skapa fortsatta
möjligheter att utveckla ett stimulerande och kreativt arbete.
Teci Hill
Ordförande
Psykoterapicentrum
