Tidskriften PsykoterapiTillbaka till Psykoterapicentrum 

Tidskriften psykoterapi            Tidigare nummer            Artikelregister            Artiklar i fulltext            Psykoterapicentrum

Psykoterapi – nummer 4 2016

Kära läsare!

Nyligen har resultatet av presidentvalet i Amerika slagit ner som en bomb och skapat ytterligare osäkerhet i den globaliserade värld vi lever i. Ingen vet hur det nu kommer att bli, med Ryssland, Syrien, världshandeln, klimatavtalet, flyktingkrisen och vårt välfärdssamhälle. All denna oförutsägbarhet får människor att känna sig otrygga, vilket kan medföra negativa sociala konsekvenser och ökad psykisk ohälsa. Alla som arbetar inom människovårdande yrken tyngs redan av växande arbetsbördor. Blir det värre nu, undrar jag, och hur gör vi för att orka med?

I det här numret av Psykoterapi, det sista för året, sammanfattas bland annat innehållet i RPC:s höstkonferens. Den handlade om vad vi psykoterapeuter kan lära av forskning och av feedback från våra patienter. Att psykoterapi är verksamt och att skillnaden mellan olika metoder är försumbar, vet vi redan. Likaså att det har betydelse om terapeuten själv tror på den metod han/hon tillämpar. Vidare har det visat sig vara stor skillnad mellan psykoterapeuter när det gäller behandlingsresultat. En del terapeuter är helt enkelt mycket skickligare än andra, och det har inget med ålder, erfarenhet eller utbildning att göra. Vad beror det på, hur har de burit sig åt för att bli så skickliga?

Det här är frågor som Scott D. Miller ställer i artikeln ”The Road to Mastery”, som han skrivit tillsammans med Mark Hubble. Texten har tidigare publicerats i en internationell tidskrift, men vi har fått tillstånd att återge den (på engelska). Framför allt handlar artikeln om den sista frågan, den om de skickliga terapeuterna. Övning ger färdighet, men åratal av utövande av en färdighet medför inte med automatik att man blir allt skickligare. Hur ska vi då göra för att bli bättre? Ja, det räcker inte med handledning, workshops och kurser, menar författarna. För det första är det nödvändigt att skaffa kontinuerlig feedback från patienterna och begrunda den. Granska vårt eget arbete i sömmarna. Erkänna våra misstag − för misstag gör alla som överhuvudtaget gör något − men inte skämmas för utan lära oss något av dem. Dela även sådana erfarenheter med andra psykoterapeuter, och dessutom återkommande konsultera särskilt skickliga och erfarna kollegor. Många gör detta, men kanske inte tillräckligt många och kanske inte tillräckligt ofta? Skälet till att terapeuter inte gör detta är, enligt författarna, att det på våra arbetsplatser sällan finns någon ”culture of excellence”, där man regelbundet samlar in feedback och stöttar varandra i att bli bättre på jobbet. Så som det vanligen ser ut idag handlar det istället om att hinna med att träffa så många patienter som möjligt, helst sådana som inte krånglar för mycket och tar onödig tid i anspråk eller uteblir från sina inbokade tider.

Här finns helt klart en viktig uppgift att ta itu med − bygga upp system för kontinuerlig kvalitetssäkring av terapeuterna istället för av metoderna!

Något psykoterapeuter behöver vara bra på är att föra goda samtal, samtal som förändrar och ger ny och fördjupad förståelse. Om detta handlar Gudrun Olssons text ”Det svåra samtalet”. Gudrun har utgått från en doktorsavhandling av Mariann Sörensen. Det övergripande syftet med den var att undersöka de särskilda utmaningar man inom hälso- och sjukvården ställs inför i samtal om allvarlig sjukdom och död. I denna avhandling länkades medicinsk och humanistisk vetenskap ihop, vilket har inspirerat Gudrun till att inte bara sammanfatta och presentera avhandlingen utan även skriva en essä om hur vi kan tala med den som befinner sig i ”dödens väntrum” eller den som drabbats av en närståendes död. Hon ställer bland annat frågan: Är döden ett ämne som psykologin har försummat? Vilken profession vill egentligen ha det samtalet?

Argentina har länge varit ett land där psykoanalys och psykologi står högt i kurs, och även har haft inflytande på politiken. Till en del stämmer det ännu, menar Gunnel Grundberg som har intervjuat psykoterapeuter i Buenos Aires. Men det gäller bara den rika delen av befolkningen, för de allra flesta invånare i landet är psykoterapi av ekonomiska skäl omöjligt. Samtidigt tycks intresset för psykoterapi ha börjat dala även bland de välsituerade. Folk anser sig inte längre ha tid att gå flera gånger i veckan i psykoanalys. Men den nuvarande presidenten går själv i psykoterapi sedan många år tillbaka, efter det att han utsattes för en traumatisk kidnappning.

Ja, det här var lite om de längre artiklarna. Det finns en hel del mer att läsa i tidningen! Bläddra och läs!

Så vill jag på redaktionens vägnar tacka för i år, önska God Jul och Gott nytt år, och vi ses igen år 2017!

 

Pia Eresund
 

PSYKOTERAPICENTRUM KANSLI
c/o Föreningshuset
Virkesvägen 26
120 30 Stockholm
E-post: info@psykoterapicentrum.se

Styrelse
Stadgar
Medlemskap/ansökan
Vad arbetar vi med?
Hur arbetar vi?
Presentation in English

ARBETSGRUPPER
Aktuella skrivelser
Etik psykoterapeuter
Etik handledare
Forskning
Handledning
- Auktorisation
Informationsgrupp
Landstingspsykoterapi
Nationell samverkan
Internationell samverkan

LOKALFÖRENINGAR
Gävle-Dala
Jönköping
Norrbotten
Skåne
Stockholm
Västerbotten
Västernorrland
Västra Götaland
Örebro
Östergötland

TIDSKRIFTEN PSYKOTERAPI
Senaste numret
Ordförandes krönika
Artiklar i fulltext
Tidigare nummer
Artikelregister

KONFERENSER
Konferenskalendarium

MEDLEMSINFORMATION
Nyhetsbrev/forum

DYNAMISK PSYKOTERAPI
Om psykoterapi

Om psykoterapeuter
Om psykoterapiutbildning
Om psykoterapiforskning

SÖK EN PSYKOTERAPEUT
Hitta annonser länsvis

Annonsera verksamhet

Copyright © 2017
Webmaster: web@psykoterapicentrum.se