Psykoterapi – nummer 3 2022
Kära läsare
När jag skriver detta är det alltjämt orostider och dessutom pågår valkampanjerna för fullt. Ett av de ämnen som högljutt diskuteras är den våldsamma gängbrottsligheten. Sverige är numera tydligen det europeiska land där det förekommer flest dödsskjutningar. Detta sägs framför allt bero på att vårt samhälle inte har klarat av att 1) stoppa/begränsa den ökande narkotikahandeln 2) ”integrera” en stor mängd migranter, varav de flesta bor i så kallade utsatta områden.
Att allt fler människor betalar dyrt för narkotika som de blivit beroende av är ju i sig ett allvarligt folkhälsoproblem som verkligen borde belysas mer. I detta nummer av Psykoterapi berörs behovet av psykisk hälsovård i vårt samhälle framför allt av Wolfgang Rutz i artikeln Socialpsykiatrin – Quo vadis? och även av Inge Widlund i artikeln Ett slags början som beskriver den historiska utvecklingen av gruppterapi. Vidare påtalas återigen de stora bristerna i den psykiatriska vården av Christer Forsberg i hans underfundiga artikel Martinson och masochismen. Men det man idag mest framhåller som orsak till det ökande våldet är nog ändå den omfattande bostads- segregationen och framväxten av så kallade parallellsamhällen. Detta har medfört att många migranters barn växer upp inte bara i relativ fattigdom utan dessutom med bristande såväl skol- som svensk-kunskaper. Unga pojkar – även en del flickor – värvas där in i gäng- brottslighet och på senare år har de som skjuter blivit
allt yngre, senast var det en 15-åring.
Det krävs krafttag för att stoppa den här ytterst olyckliga utvecklingen, och då behövs inte enbart fler poliser och strängare straff, utan i lika hög grad förebyggande åtgärder – såsom psykosocialt stöd till familjerna, bättre svenskundervisning, mindre grupper i förskola och skola och åtminstone tillfälligt högre löner till lärare i utsatta områden.
Men utvecklingen tycks snarast gå åt fel håll. Till exempel ska sexton BUP-mottagningar i Stockholm nu bli nio och i flera utsatta områden stängs därför mottagningarna. Huvudsyftet med denna sammanslagning sägs vara att ge ”bättre förutsättningar till att behålla och utveckla medarbetare” (DN 220818). Man kommer också på detta sätt att kunna ha mer specialist- kompetens på de enskilda mottagningarna. Men tillgängligheten kommer att minska för många och risken finns då att ännu fler föräldrar väljer att inte söka hjälp i tid för sina barn.
I början av valkampanjen lanserades ett förslag om att screena förskolebarn i så kallade ”utsatta områden” för ADHD. Den goda tanken bakom var att barnen skulle kunna få tidig hjälp för sina beteendeproblem och klara skolan bättre. Men risken finns att en sådan åtgärd bara skulle förstärka de här barnens föräldrars bristande tillit till svenska myndigheter. Dessutom bör
vi inte förutsätta att det endast – eller främst – är medfödd neuropsykiatrisk funktionsstörning som orsakar bristande uppmärksamhet och oro hos barn. Och det måste kunna erbjudas andra behandlingsmetoder än mediciner.
Allt fler människor börjar nu ifrågasätta de bokstavsdiagnoser som de fått som barn och detta är utgångspunkten för Lars-Erik Bergs artikel När spricker ballongen? Berg återkommer här till ”vikten av att knyta samman kropp, handling och social situation” och hänvisar till forskning som visar att våra gener inte är statiska utan utvecklas i samspel med miljön och att detta sker redan under fostertiden. Tvistefrågan arv eller miljö är vilseledande, eftersom det alltid handlar om arv och miljö.
Det efter Dan Josefssons bok om fallet ”Thomas Quick” starka ifrågasättandet av den behandling Sture Bergwall fick på Säter och den debatt detta förde med sig tycks ännu inte ha lagt sig. Uppfattningarna om vad som hände och hur man ska se på det som hände skil - jer sig fortfarande skarpt. Cajsa Lindholm har reagerat på uttalanden i två av förra numrets artiklar och i sin artikel I fallet Thomas Quick kan man inte vara slarvig utvecklar hon sin syn på hur man efter frikännandet felaktigt kommit att lägga skulden på behandlingen.
Så har vår käre Johan Cullberg gått ur tiden. Han var en psykiater som under hela sitt yrkesliv verkade för att integrera psykoterapeutiska insatser i svensk psykiatri. Detsamma gäller vännen och kollegan Clarence Crafoord som här skrivit en minnestext.
Från Psykologiska institutionen vid Stockholms universitet kommer lovande forskningsresultat i rapporten Ny internetbaserad metod för att behandla tonårsdepression. Vi har också i detta nummer två intressanta bokrecensioner samt rapporter från medlemsmöten. Från ett av dessa har Claes Ekenstam även skrivit en sammanfattning av sitt föredrag om Den manliga smärtan. Och missa inte Anders Nymans text om den nya podden Det gåtfulla psyket.
Med
önskningar om bättre tider för oss alla.
Pia Eresund
Samordnande redaktör
