Tidskriften PsykoterapiTillbaka till Psykoterapicentrum 

Tidskriften psykoterapi            Tidigare nummer            Artikelregister            Artiklar i fulltext            Psykoterapicentrum

Ordförande har ordet 2/09

Fredagen den 24 april går årets vårkonferens av stapeln. Patrick Casement gästar oss och talar under rubriken Learning from life – and how this relates to clinical practice. Casement påminner mig om några av de saker jag tycker är av avgörande betydelse i psykoterapeutiskt arbete. Casement fäster vår uppmärksamhet på hur vi kan lyssna till och lära av patientens feedback på vår interaktion med henne och hur vi kan lära oss av våra misstag.

Redan Winnicott gjorde den tidens mödrar klara över att man inte behöver frustrera barnen med flit när de är små, livet med små barn kommer ändå innebära oavsiktliga frustrationer. Inte heller behövde man vara perfekt, utan det räckte väl med ”goodenough”. Detta överförde han också till sitt tänkande kring terapirelationen. Våra oavsiktliga stunder av bristande uppmärksamhet kommer i patienten beröra det djupa raseri som är förknippat med brister i det ursprungliga hållandet i mor-barnrelationen. Återupplevandet av den tidiga bristen i överföringen i terapirelationen öppnar för möjligheten till växt och utveckling. Förutsatt att terapeuten hör såväl det lilla barnets raseri och förtvivlan som den vuxna patientens sårade frustration, tar den på allvar och finner sätt att ge kritiken erkänsla och rum.

En del av den feedback patienten ger oss sker på en för henne omedveten nivå. Ibland är vi medvetna om den och kan formulera oss kring den. Ibland fångar vi upp den utan att alls veta om det. Då kommer den erfarenheten till oss på andra sätt, kanske i nattens drömmar, eller i våra reverier under terapitimmen. Så, för att höra och ge plats åt patientens hela inre behöver vi som oftast lyssna noga till vårt eget inre.

Ibland ligger dock något emellan och gör oss mer eller mindre dövstumma för någon aspekt av den andres inre. Tomas Ogden gör i sin mycket läsvärda bok ”Reverie and Interpretation, sensing something human” oss uppmärksamma på att detta som lägger sig emellan för det mesta handlar om något olöst som vi själva är upptagna med på omedveten nivå. En egen obearbetad sorg till exempel, kanske förhindrar oss att känna att patienten omedvetet försöker finna plats för sin obearbetade sorg. Genom att notera våra reverier och drömmar och reflektera över dem, och genom att lyssna till patientens kritik, på alla nivåer den förs fram, kan vi i bästa fall bli uppmärksamma på att patienten försöker berätta för oss att vi inte lyssnar, att vi är förhindrade att höra och att hon på någon nivå förstått varför och vill hjälpa oss rätt igen. Detta öppnar för ett eget förändringsarbete, inte sällan avgörande för vilket utrymme patienten sedan kan få i terapirummet. Jag skulle tro att de flesta djupgående terapiprocesser i något skede kräver ett sådant eget förändringsarbete.

Att våra erfarenheter av livet spelar roll för vad vi väljer att arbeta med och hur vi gör, det är naturligtvis inte någon nyhet. Men på senare tid har ett ifrågasättande av egenterapins plats i psykolog- och psykoterapeututbildningar börjat göra sig alltmer gällande, bland annat i seminarier på Psykoterapimässan och i ett seminarium arrangerat av en yrkesförening inom Psykologförbundet. Detta är givetvis en del av en mycket större rörelse i tiden men icke desto mindre allvarligt och oroande.

När våra erfarenheter av livet är ordentligt bearbetade och när vi förhåller oss till dem på ett öppet, bearbetande och integrativt sätt kan de vara en tillgång i vårt arbete och bidra till vårt engagemang och vår uppmärksamhet. Men hur blir det när de emotionella aspekterna av dem är obearbetade, bortträngda eller avspjälkade och vi lägger psykisk energi på att kontrollera och undvika kontakt med dem? Risken att de lägger sig emellan i kontakten med patienterna är förstås uppenbar. Om vi då dess - utom väljer ett kontrollerande och avvärjande förhållningssätt till vårt inre kommer vi kanske inte heller upptäcka att så är fallet. Vilket i slutändan förstås begränsar vad som är möjligt i mötena med våra patienter och i vilken utsträckning vi kan vara tillgängliga för den andres personliga närvaro.

Så vill vi arbeta med patienten utifrån ett helhetsperspektiv och göra anspråk på att vara psykoterapeuter kommer vi inte förbi det egna inre arbetet.

En viktig aspekt på detta är att omedveten kommunikation inte tar någon hänsyn till vilken inriktning terapeuten har. Patienten kommer att förmedla en hel del av sin livsproblematik på omedvetna sätt under alla omständigheter. Självklart kan man arbeta med människor utifrån olika teoretiska och praktiska utgångspunkter med olika målsättningar. Men även om de flesta psykoterapier innehåller moment av pedagogik och även om psykoterapi kan sägas vara psykologisk behandling så finns det en hel del psykologisk behandling som inte är psykoterapi.

Det arbete med vårt eget och den andres inre som jag beskriver ovan låter sig inte enkelt manualiseras, mätas och upprepas i kontrollerade studier. Det sker inom ramen för komplexa och känsliga processer och sammanhang där både patienten och terapeuten som personer utgör en del av sammanhanget. Alla perverteringar av ramen kommer att påverka vad som är möjligt i terapirummet. Närvaron av andra intressenter, det må vara forskare eller handledare i terapeutens inre går aldrig obemärkt förbi, det påverkar ohjälpligt vad som går att känna, tänka och säga. På någon nivå fångar patienten alltid upp det. Det här bidrar givetvis både till svårigheterna att evidensbasera vårt arbete enligt de normer som evidensevangelisterna ställt upp och till nödvändigheten att fortsätta att problematisera hela det projektet.

Den 24 april träffas vi för att lyssna till Casements tankar kring något för oss alla centralt i vårt terapiarbete. Hur vi kan omsätta det vi lär av livet i vårt kliniska arbete. I skrivandes stund finns platser kvar, så har du fortfarande inte bokat, tveka inte.

 

Bengt Sandström

 

PSYKOTERAPICENTRUM KANSLI
c/o Föreningshuset
Virkesvägen 26
120 30 Stockholm
E-post: info@psykoterapicentrum.se

Styrelse
Stadgar
Medlemskap/ansökan
Vad arbetar vi med?
Hur arbetar vi?
Presentation in English

ARBETSGRUPPER
Aktuella skrivelser
Etik psykoterapeuter
Etik handledare
Forskning
Handledning
- Auktorisation
Informationsgrupp
Landstingspsykoterapi
Nationell samverkan
Internationell samverkan

LOKALFÖRENINGAR
Gävle-Dala
Jönköping
Norrbotten
Skåne
Stockholm
Västerbotten
Västernorrland
Västra Götaland
Örebro
Östergötland

TIDSKRIFTEN PSYKOTERAPI
Senaste numret
Ordförandes krönika
Artiklar i fulltext
Tidigare nummer
Artikelregister

KONFERENSER
Konferenskalendarium

MEDLEMSINFORMATION
Nyhetsbrev/forum

DYNAMISK PSYKOTERAPI
Om psykoterapi

Om psykoterapeuter
Om psykoterapiutbildning
Om psykoterapiforskning

SÖK EN PSYKOTERAPEUT
Hitta annonser länsvis

Annonsera verksamhet

Copyright © 2017
Webmaster: web@psykoterapicentrum.se