Tidskriften PsykoterapiTillbaka till Psykoterapicentrum 

Tidskriften psykoterapi            Tidigare nummer            Artikelregister            Artiklar i fulltext            Psykoterapicentrum

Ordföranden har ordet

Jag skriver på min sista krönika efter sex år som ordförande i RPC och funderar med en blandning av vemod, glädje och stolthet på den tid som gått. Glädje över alla bra samarbeten jag varit med om med styrelse, VU, arbetsgrupper, lokalföreningar och medlemmar i RPC. Viss stolthet över att vi hållit huvudet högt under en tuff tid för den psykodynamiska psykoterapin. Både glädje och stolthet efter många väl genomförda nationella konferenser med spännande föreläsare och viktiga ämnen. Vemod när jag redan nu känner av saknaden över arbetet med allt detta.

Det har varit kul att engagera sig i detta arbete, men nu är det dags att lämna över till nya fräscha krafter. Själv planerar jag att återigen fördjupa mig i mitt kliniska arbete och tänkandet kring det och ser fram emot det. Men först några sista tankar som ord förande i föreningen.

Vi har i RPC en längre tid sökt uppmärksamma och introducera den senaste utvecklingen inom vårt område för en större publik genom våra årliga nationella konferenser. Under min tid har det blivit sju nationella konferenser, fyra med kliniska teman och tre som rört aktuella ämnen. Vi har också bidragit med digra föreläsningsprogram på tre psykoterapimässor (2006, 2008, 2010) och har i RPC all anledning att glädjas åt det arbetet.

Men det som tagit mest av mitt engagemang och energi är nog allt det arbete vi lagt ner på att bevaka, följa och söka påverka utvecklingen när det gäller psykoterapins plats i samhället. Här har vi psykodynamiker haft en rejält tuff tid under några år. Jag har sökt beskriva mina tankar kring detta arbete i över tjugo krönikor, så du som läst dem vet att jag bland annat tänker på arbetet med Socialstyrelsen och dess riktlinjearbete, HSV och indragna examinationsrätter samt på nedlagda psykoterapienheter.

När jag tillträdde som ordförande 2005 startade Socialstyrelsen samma år upp sitt arbete med att utarbeta riktlinjer för behandling av depression och ångest. Man hade ett stort möte där flera av psykoterapiföreningarna deltog. Sedan har vi kunnat följa Socialstyrelsens arbete mest på distans. En grupp forskare och forskningsintresserade har bidragit med att hålla oss mycket uppdaterade på all forskning som kommit i ämnet och vi har fört ingående resonemang kring hur man kan tänka kring forskningen på området. Detta har resulterat i att vi under resans gång skrivit ett halvdussin skrivelser och några mindre brev. Vi har varit på möten både innan de var klara och efter på möten där de presenterat sina slutsatser. Vi har debatterat i olika tidskrifter och media och lämnat kritiska synpunkter och slutligen uppmärksammat Socialstyrelsen på den värdemässiga korruptionen, på partsintressens otillbörliga inflytanden och på rena jävsförhållanden.

Vi har tagit del av olika medlemmars och olika grupper av forskares och klinikers skrivelser och publicerat det mesta efterhand på vår hemsida och i Insikten. Det har till vår stigande förfäran blivit allt tydligare att man redan mycket tidigt bestämt sig för vad man velat genomföra och implementera. Den utveckling mot hegemoni när det gäller tänkande kring forskning och behandling vi sett har varit mycket oroande. Det sätt på vilket man på Socialstyrelsen har handskats med alternativa, konkurrerande och kritiska synpunkter vill man inte finna hos en myndighet i ett öppet, modernt och demokratiskt fungerande samhälle. Och man kan endast fasa inför tanken hur långt detta kunde ha gått om det inte funnits ett ordentligt hederligt intellektuellt motstånd.

Vi är inte nöjda med de riktlinjer som nu föreligger, det finns fortfarande mycket att göra. Detta gäller inte enbart riktlinjerna för ångest och depression, det gäller i än högre grad riktlinjer för schizofreni och psykosområdet, det gäller övrigt arbete som pågår inom Socialstyrelsen och andra statliga myndigheter som exempelvis HSV. Det gäller det arbete som pågår inom landsting, riksdag och regering. RPC behöver fortsätta att söka vägar för att påverka utvecklingen. Mot en större öppenhet för en mångfald inom psykoterapiområdet utan att för den skull tumma på kvalitén. Det kommer för RPC alltid vara viktigare med en tillit till legitimationen än en tillit till enskilda metoder oavsett om Socialstyrelsen förordar dem eller ej. Det man lärt sig på en sju eller åttaveckors kurs kan självklart aldrig ersätta det man lärt sig under en mångårig psykoterapiutbildning där många års handledning ingår. Terapeuter oavsett inriktning som inte tagit reda på vilka de själva är i en ordentlig bearbetande psykoterapi bör vänta med att kalla sig för och arbeta som psykoterapeuter tills de gjort det.

Det finns ett stort och ökande intresse bland allmänheten för psykodynamisk psykoterapi. Det finns just nu stora öppningar för vår rörelse som jag ser det. Vi behöver finnas med och beskriva hur vi arbetar och vad vi kan bidra med även framöver.

Samhället behöver hjälpa till med finansieringen av psykoterapi om det inte ska bli en ren klassfråga vilka som kan gå i psykoterapi. Möjligheten att få offentligt finansierad psykodynamisk psykoterapi har minskat såväl hos landstingsinstitutioner som hos privatpraktiserande psykoterapeuter. Det är naturligtvis oerhört bra att man som i rehabiliteringsgarantin förstått att man behöver satsa stort på psykologisk behandling. Det är dock en katastrof att man satsat allt på en häst. Självklart borde man inte lagt alla pengar på KBT utan istället sett till att pengarna gått till psykoterapi hos ordentligt utbildade och legitimerade psykoterapeuter oavsett inriktning.

Det man nu börjat se och kommer att få se mer av är att den häst man satsat på inte levererar. Sjukskrivningstalen påverkas inte i någon nämnvärd utsträckning, därför att man inte anpassat den behandling som ges efter patienternas behov utan anpassat behandlingen efter vad vårdenheterna får pengar till. En del patienter kan förstås tillgodogöra sig korttidskontakter med KBT, men många andra behöver annan inriktning på behandlingskontakten under längre tid. Så därför gläds vi åt att man ser över hela sjukförsäkringen nu och hoppas att rehabiliteringsgarantin lyfts som fråga. Kanske kan vi hoppas på en fortsatt satsning men med en breddning av behandlingsutbudet.

Ja, nog finns det många frågor att engagera sig i inom det här området, det här var bara ett axplock. Och naturligtvis finns det många spännande konferenser kvar att arrangera. För min del säger jag tack för den här tiden, lämnar över stafettpinnen och önskar kommande ordförande och styrelse lycka till!

 

Bengt Sandström

 

 

PSYKOTERAPICENTRUM KANSLI
c/o Föreningshuset
Virkesvägen 26
120 30 Stockholm
E-post: info@psykoterapicentrum.se

Styrelse
Stadgar
Medlemskap/ansökan
Vad arbetar vi med?
Hur arbetar vi?
Presentation in English

ARBETSGRUPPER
Aktuella skrivelser
Etik psykoterapeuter
Etik handledare
Forskning
Handledning
- Auktorisation
Informationsgrupp
Landstingspsykoterapi
Nationell samverkan
Internationell samverkan

LOKALFÖRENINGAR
Gävle-Dala
Jönköping
Norrbotten
Skåne
Stockholm
Västerbotten
Västernorrland
Västra Götaland
Örebro
Östergötland

TIDSKRIFTEN PSYKOTERAPI
Senaste numret
Ordförandes krönika
Artiklar i fulltext
Tidigare nummer
Artikelregister

KONFERENSER
Konferenskalendarium

MEDLEMSINFORMATION
Nyhetsbrev/forum

DYNAMISK PSYKOTERAPI
Om psykoterapi

Om psykoterapeuter
Om psykoterapiutbildning
Om psykoterapiforskning

SÖK EN PSYKOTERAPEUT
Hitta annonser länsvis

Annonsera verksamhet

Copyright © 2017
Webmaster: web@psykoterapicentrum.se