Psykoterapi – nummer 3 2013
Om betydelsen av trygg anknytning och tillit
Hoppas du har haft en fin sommar, vad du än har haft för dig i det fina vädret. Kanske har du också lyssnat på något tänkvärt sommarprogram i radio? Själv tyckte jag om Theodor Kallifatides (11/7). ”Vi håller på att bygga upp ett gigantiskt underskott av allt som skulle kunna hjälpa oss att bli en smula bättre människor”, sa han bland annat. Det är i mitt tycke en oerhört träffsäker beskrivning av en offentlig sektor präglad av New Public Management-filosofin. Jag känner i det sammanhanget en stolthet över vår tidskrift, vars skribenter enträget borrar i det mänskliga, försöker förstå och undersöka, dela med sig och utveckla, som skriver och tänker i det mer komplexa och långsiktiga perspektivet – en del av det som kan göra oss till en smula bättre människor!
En som skarpögt tar tempen på vår tid när det gäller vetenskapens status är filosofiprofessorn Fredrik Svenaeus, i sin nya bok Homo Patologicus, som vi bad Leif Havnesköld skriva om. Eftersom uppdraget sammanföll med att nya DSM-5 kom, tog han med boken som utgångspunkt tillfället i akt att skriva en artikel om diagnoskulturen och diskutera relevansen i DSM-5.
Finns det ett tema i det här numret så är det anknytning. Tomas Wånge presenterar del II av sin artikel om pionjären på det relationella området, Stephen Mitchell. Tomas nämner här helt kort diskussionen om hur anknytningsteorins grundare John Bowlby uteslöts från de psykoanalytiska sammanhangen. Den ursprungliga teorin i Bowlbys tappning hade svårt att vinna gehör hos psykodynamiker. Han blev attackerad av psykoanalytikerna för att han trodde på verkligheten, sa en föreläsare jag hörde nyligen. Det var det evolutionära perspektivet som provocerade. Tiderna förändras. Görgen Olsson har skrivit en artikel om anknytningstrauma och psykoterapi som sorgebearbetning ur ett evolutionärt perspektiv och om hur en brist på reglering av känslor i den tidiga anknytningsrelationen hindrar den vuxne att sörja, och lämnar denne kvar i ett sökande efter vad författaren kallar ”drömföräldern”. Kristiina Nyman berör ett liknande tema i sin artikel om minne och tid – ”Alltid nu”, där hon bland annat reflekterar över minnet som tröst.
Att rädsla för närhet, undvikande av sårbarhet och förakt för svaghet påverkar våra relationer negativt och hindrar mänsklig utveckling är välbekant. Det är när vi kan balansera vårt behov av närhet och autonomi som vi kan utvecklas i våra relationer. Tor Wennerberg har vidareutvecklat sina anknytningsteoretiska tankar om hur vi både behöver en trygg anknytning för att skapa en egen identitet och samtidigt vara i samspel med andra, i sin nya bok Själv och tillsammans, vars inledningskapitel vi har förmånen att få publicera. Från den trygga anknytningen i barndomen löper en osynlig tråd via utvecklingen av en självständig identitet till tilliten i vuxenlivet, vilket påminner mig om ännu en formulering i Theodor Kallifatides sommarprogram: ”en förälders villkorslösa kärlek till sitt barn är en stor gåva men en främlings villkorslösa tillit är ännu större”. Kallifatides berättade om hur han som invandrare i Sverige på 60-talet visade upp sitt grekiska studentbetyg för en anställd på universitetet, vilken inte förstod någonting, men bad honom vara ärlig och svara på om det var ett bra betyg. Ja, sa Kallifatides och blev antagen. Det blev hans biljett in i samhället. Hennes tillit förändrade hans liv. I dessa tider av segregation och nedmontering av den sociala välfärden behövs tilliten till den andre för att stå emot cynism och fördomar.
Bilingualism och psykoterapi heter en artikel av Marian Cabrejas som kan tyckas avvika från temat jag försökte lägga på innehållet. Men vid närmare eftertanke kan också detta förstås ur ett affekt- och anknytningsteoretiskt perspektiv om vi föreställer oss den emotionellt kroppsliga laddning modersmålet kan ha för en människa och där ett nytt språk kan bli ett skydd som gör det möjligt att till exempel benämna traumatiska eller tabubelagda erfarenheter. Marian visar, att föreställningen att det bästa för terapin skulle vara ett gemensamt språk (främst modersmålet), inte stämmer här.
Pia Eresund, en av våra flitigaste skribenter, rapporterar från ett symposium om borderlinesyndrom och olika behandlingar; DBT, MBT och TFP. Begreppet borderline är älskat och hatat, skriver Pia, och en del föredrar istället ”emotionellt instabil personlighetsstörning”. Själv stannade jag upp i läsningen vid Anna Kåvers vackra (och smärtsamma) metafor, att det handlar om människor som är ”brännskadade i själen”, vilket jag tycker säger något om kvaliteten i sårbarheten som vi möter hos dessa patienter. (Borderlinediagnosen finns dock kvar i DSM-5.)
Våra bokanmälningar till sist, väl i fas med tema anknytning och tillit – Christina Flordh har ägnat sin åt den produktiva psykoterapeuten Marta Cullberg Westons nya bok Med Tao i tankarna, om att leva i samklang med naturen. Peter Lilliengren presenterar Jon Fredericksons handfasta guide till ISTDP – Frederickson poängterar att teknik främst handlar om en känslomässig öppenhet i relation till patienten av det slag som kännetecknar en trygg anknytning.
God
läsning och på återseende – kanske ses vi på höstkonferensen?
Anna Christina Sundgren
