Psykoterapi – nummer 2 2018
Kära läsare!
Förra året började man i södra änden av landet granska psykoterapier som fått landstingsbidrag. En av de saker man undersöker är hur evidensbaserat psykoterapeuterna arbetar. Föga förvånande har en del psykodynamiskt inriktade terapeuter – som för ovanlighetens skull fått bidrag – blivit starkt ifrågasatta och riskerar nu att tvingas betala tillbaka ersättningen för sitt arbete. Eftersom de arbetar med långtidsterapi har de inte följt någon manual och då anses det inte vara evidensbaserat.
Vi
delar inte detta sätt att se på evidens, och den frågan kommer säkert att
fortsätta tas upp i tidskriften. Men hur gör då egentligen psykodynamiska
terapeuter när de arbetar? Om det handlar artiklarna i detta nummer.
Man måste förstås lyssna på sin patient. Men det räcker inte att höra med öronen, skriver Charlotta Björklind. Utan minne och förförståelse kan man inte förstå det som sägs. Och när vi lyssnar vill vi också ha något, bli bekräftade som skickliga, kloka, empatiska, goda eller utmanade… Om vi inte är medvetna om och erkänner sådana begär kan det gå illa. ”Man tar en vansinnig risk om man går i psykoterapi.” Därför måste terapeuten hela tiden arbeta med sin etiska position. Sträva efter att lyssna ”utan minne och begär” även om det i själva verket är omöjligt.
Camilla von Below, som sammanfattar sina forskningsresultat från avhandlingen ”When psychotherapy does not help”, uppmanar oss att lyssna noga efter de små missljuden, signalerna på att patienten känner sig missförstådd, övergiven och vilsen. Visst kan det handla om projektioner och överföring, men det är nödvändigt att lyfta fram och prata om det. Det är inte kritiken av terapin som är problemet utan det faktum att den inte tas upp och metakommuniceras kring.
Daniel Sykes’ artikel om författaren Murakami och romanskrivande handlar om likheter och olikheter mellan romanskrivande och psykodynamisk psykoterapi. När han som nyutbildad terapeut slutade med att anteckna under timmarna och planera sessionerna i detalj, började det hända saker. Han blev mer närvarande i samspelet och lade märke till nya saker. Han uppfattade hur mångbottnad och komplex patienten var och upphörde att dra snabba slutsatser. Det psykoterapeutiska arbetet är också ganska likt musikutövande, skriver han. Det väsentliga sker inte i de ord man utbyter utan i interpersonella rytmer och harmonier. Sykes är djupt kritisk till dagens krav på manualer och riktlinjer för psykoterapi, som han menar följer av det rådande politiska och ideologiska klimatet. Han uppmanar oss att för våra patienters skull värna om kreativitet och tankefrihet.
Att skriva kan i sig vara terapeutiskt, det hjälper en att förstå vad man varit med om och bearbeta svåra känslor. Ann-Marie Axners novell kom till i slutskedet av hennes egen psykoterapi för många år sedan. Det är en gripande berättelse om ett barns starka och sammansatta känslor i förhållande till en psykotisk mor. Ett barn som känner stark lojalitet och ömhet, men samtidigt vet att hon måste rädda sig själv, i verkligheten också ett yngre syskon. Ann-Marie är sedan 25 år tillbaka med i en grupp med sju kvinnor som regelbundet träffas för att lyssna på och kommentera varandras texter.
Sådana skrivargrupper har blivit vanliga idag. Det är många som skriver, går på skrivarkurser och sedan vill fortsätta att ha en krets att dela sina alster med. Vi som är äldre skriver gärna om våra egna liv. Att samla ihop och sätta sina minnen på pränt är ett roligt arbete och det är skönt att veta att allt inte måste försvinna när man en gång dör. Det känns också befriande att äntligen få uttrycka sig precis som man själv vill!
Jag tycker att det skulle vara intressant att få ta del av andra psykoterapeuters berättelser om hur det kom sig att de valde detta yrke och hur det var att börja arbeta med psykoterapi. Kanske vågar vi som pensionärer berätta mer om svårigheter vi mött, misstag vi gjort och frågor vi inte fått svar på? Ett uppslag till nya artiklar, eller rentav en liten skrift?
Den psykiska ohälsan bland barn och ungdom har enligt Socialstyrelsen i Sverige under de senaste tio åren ökat med 100 procent. Man ser inte samma ökning i våra grannländer. Är det särskilt svårt att växa upp här? Varför? Samtidigt är det mycket som saknas i den barnpsykiatriska vården, inte minst resurser till psykoterapi – väntetiden kan idag sträcka sig över flera år och vi vet hur mycket ett enda år betyder för en ung människa. Psykoterapicentrums senaste konferens fokuserade till stor del på trauman hos barn och ungdom. I detta nummer kan ni läsa även om detta, liksom om andra intressanta möten och böcker.
Till
slut vill jag på hela redaktionens vägnar önska alla läsare en riktigt fin
sommar!
Pia Eresund
