Psykoterapi – nummer 1 2018
Kära läsare!
När jag var liten kunde man köpa semlor endast på tisdagarna under fastlagstiden före påsk. ”Hetvägg” var det gamla namnet och vi åt dem med andakt, varm mjölk och kanel. En föraning om ljusare tider. Numera börjar de säljas redan strax efter nyår och märkligt nog är de fortfarande populära trots allt överflöd av godsaker.
Jag
älskar fortfarande semlor och tänkte genast på dem när jag läste vad
Elisabeth von Essen skriver om barndomens matminnen hos unga vuxna. Att äta
en semla får mig att känna trygghet och hopp. På samma sätt som en gång
madeleinekakan doppad i lindbloms-te fick den unge Marcel Proust att känna en
”mäktig glädje” och sluta känna sig ”medelmåttig, efemär och dödlig”. Detta är
exempel på hur mat kan fylla en funktion som övergångsobjekt. I studien fann von
Essen även att mat ofta användes för att markera identitet och självständighet.
Att maten är viktig som både övergångsobjekt och identitetsmarkör visar också det stora antal restauranger med mat från olika länder som har tillkommit i den ökade invandringens spår. Det innebär ofta en livskris när man tvingas lämna sitt hem och bygga upp en ny tillvaro i ett annat land, med ett annat språk och en annan kultur. På vägen har de flesta flyktingar dessutom förlorat viktiga nära relationer och upplevt våldsamma trauman. Många är därför i stort behov av psykoterapeutiska insatser. Men hur kan vi, som själva inte varit med om något liknande och inte heller delar kultur och språk med de nyanlända, ge dem adekvat behandling?
Det kan vi absolut, menar Farzad Pakzad i artikeln ”Migration och psykoterapi”. Vi människor delar samma existentiella grundvillkor och det går att förstå varandra trots kulturella skillnader. Det går också att arbeta via tolk. Men vissa saker är viktiga att tänka på. Bland annat betonar Pakzad att ett existentiellt perspektiv kan vara meningsfullt i traumabehandling; terapeuten måste kunna acceptera patientens religiösa referensramar och symbolik som förklaringsmodell. Det kan vara ett effektivt skydd mot psykisk smärta att finna någon slags mening med det hemska som hänt. Samtidigt kan människor som kommer från mer auktoritärt styrda samhällen bli besvikna på en terapeut som inte erbjuder en ”quick fix”, utan förväntar sig ett aktivt samarbete där de måste konfronteras med sina svåra känslor. Psykoterapeuter med psykodynamisk inriktning måste därför vara beredda att utvidga sin referensram och i vissa fall även integrera andra metoder i behandlingen.
Men även om psykoterapeuten, som Pakzad föreslår, arbetar mer integrativt är det viktigt att ha en öppen dialog med patienten om hur behandlingen utformas och vad som händer i den terapeutiska relationen. I den andra, avslutande, delen av sin artikel om Jessica Benjamin´s ”Det Tredje” diskuterar Tomas Wånge vad som avses med ”Doer and done to” eller ”Herre och slav”-mönstret, det vill säga den mänskliga benägenheten att gå in i statiska komplementära roller i en relation, istället för att tillsammans utveckla ett dynamiskt interaktionsmönster, ett så kallat ”Tredje”.
Vad menas egentligen med begreppet EBP (evidensbaserad praktik)? David Nicolaidis diskuterade evidens, värderingar och etik i nr 3/2017 av Psykoterapi, och fortsätter här sitt resonemang utifrån kunskapsteoretiskt perspektiv. Idag möts vi ofta av ett sätt att tala om EBP som så gott som enbart refererar till vetenskaplig empiri, medan klinisk expertis förminskas. Men eftersom kausalitet inte är empiriskt observerbart medför detta att man egentligen inte kan säga något om evidensen, menar Nicolaidis. För det behövs även rationellt tänkande – samt erfarenhet och fantasi. Den vetenskapliga diskussionen behöver öppnas upp.
Som ni vet har tyvärr Psykoterapicentrums fleråriga arbete för att påverka Socialstyrelsens riktlinjegrupp i riktning mot en rättvisare bedömning av forskningsstudier och ett mindre jävigt sätt att se på evidens inte haft någon framgång. Psykoterapicentrum har anmält detta till Förvaltningsrätten, som dock inte vill ta upp målet. Man menar att riktlinjer inte har tillräcklig faktisk inverkan. Men på många kliniker och mottagningar tycks de redan ha det, patienters möjligheter att få psykodynamisk psykoterapi har minskat avsevärt och behandlare får inte längre gå psykodynamiskt inriktade utbildningar. I skrivande stund har jag förstått att Psykoterapicentrum inte ger upp utan kommer att överklaga till Kammarrätten och JO-anmäla Socialstyrelsen.
Även om det just nu alltså ser mörkt ut inom psykiatrin finns det lysande undantag där man arbetar med både korta och långa psykoterapier. Det fick jag ta del av på Unga Vuxna-konferensen i Stockholm nyligen, och mer om detta i nästa nummer, nr 2 för i år. Som för övrigt redan nu ser ut att fyllas av intressanta artiklar och rapporter. Att psykodynamiker skriver som aldrig förr märks också på internetforum som www.psykodynamiskt.nu, www.psykodynamisktforum.se och Facebookgruppen för pdt. psykologer. Vissa debattartiklar når också ut i dagspressen, som den i SvD 3 februari, men när får vi beslutsfattarna inom vården att lyssna på oss?
Nu
längtar vi alla efter ljusare tider!
Pia Eresund
